Not quite yet feeling 22

2017-04-04 00:01:00

It's become a bit of a tradition this, writing down how I'm feeling and who I am the day before I turn another year older. And this year I'm 21, turning 22. But before I turn 22, I would like to spend some time remembering my life as 21. A year ago I would've never pictured myself where I am today. 21 was the year I got to know myself, and the year I got to figure out just how strong I can be when needed. 
21 was also the year I moved into my own home, the year I got the highest mark of my entire year and the year I figured out just how fantastic life can be when you're not busy constantly worrying about someone else. I've never felt happier, stronger, more appreciated and more loved than I have over the past half year as single - from friends, family, one night stands and myself. 
21 was the year I cleared my life of people unworthy of my time, and the year I came to realise just how amazing life gets when you're surrounded with people you care for not because you should but because you actively want to. I've learned so many life lessons throughout this year, and am walking away from being 21 more prepared for life than I ever have been before.
21 was also the year when I ran for office and got elected President. And 22 will be the year I get to graduate from University and the year I get to spend as President. The year I get to spend my days making real change. 21 has been memorable, for both good and bad reasons. But now I'm excited to see what 22 has to bring. And I'm quite certain that however memorable 21 has been, 22 will be even better.

Weekend in Yorkshire

2017-03-26 23:59:10

This blog really has become rather un-cared for recently. And like any forgotten or poorly maintained relationship, what has been lost is rarely recovered. So in the spirit of that, I won't go to any lengths to tell you about what's gone one with me. You've either kept up to date with my instagram, or not cared at all.
Nonetheless, last week I went up to Yorkshire to visit Oscar. It was quite soon after the elections, and my head was still spinning from everything that happened and was happening and was really in need of a break. In fact, it wasn't until I was on my way back home again that I realised just how much lighter my chest was, having spent a few days away up the misty moors and with a dear friend just an arm's reach away.
Anyways, being back home again I finally feel like I'm on top of, rather than just chasing after, life. Dissertations are on their way, the sun is finally back and my days are filled but not jampacked with exciting things. Third year is happening, my birthday is coming up and I'm more and more just allowing myself to fall in love with life. Relax, take a deep breath and enjoy what's going on. 

Mornings in

2016-11-27 09:54:00

The last week I've been feeling rather trodden down, tired and anxious. I suppose it's a response to a multitude of factors; having a breakdown not too long ago, the sun appearing less and less, term nearing its end etc etc. Either way, I just feel less equipped to deal with the monstrous amount of tasks that I took on at the start of the year, like the work load is finally getting to me. 
And I've tried to deal with it by getting by doing just what's necessary, nothing more nothing less. So I've had longer mornings in eating my porridge and putting on makeup, put less pressure on myself to create and produce, and more consciously prioritised evenings in. Just to calm down, to center. Prepare myself for the last stretch before christmas break. Take a breath. Then another. And then get on with everything again.

About those small moments

2016-11-25 17:47:00

Life is about so much more than the moments and feelings I've been telling you about on here recently. I've mostly just focused on hopelessness and heartbreak, even though there's been so much more to my days than that. There's been so many moments of friends, happiness, dance, drinks and studies. And I thought I'd tell you about some of them, so here's a few.
◊ Spending day after day in that study pod up in LPS writing away at essays and drinking more coffee than any human should be able to take. Helping each other out with statistics and keeping away the stress of deadlines with funny videos and frozen songs. 
◊ When we were at that club in London and I pulled on the hottest guy in there. We were just about to leave as I saw him walking towards me and I stepped in front of him and said 'boy is your name homework because I'm not doing you right now and I should be'. And I don't know how, or why, but it worked.
◊ Going to the midnight screening of fantastic beasts with Laura. And then going to another showing of it a couple of days later. 
◊ When I got to present the research I did over the summer with the head of department, and tell all my peers and lecturers about our findings. I was so nervous about it, until I realised that if I screwed up no one would know because no one in that room knew more about it than I did. So we presented it. It went so well, and it was just so much fun. 
◊ And once that presentation was done I went over to chat to the head of department and thank her for the opportunity, and she gave me a hug and told me that she was so proud of me. I was beaming of joy from that for hours. 
◊ When Sam and I finally managed the waltz routine and we went through it over and over again, swirling through Mandela hall like it was the easiest thing in the world.

◊ Being called 'Mother Period' by a grateful student that just found out that we give out free sanitary towels and tampons and moon cups. 

◊ Sitting in the staircase with a group of friends I'd just met eating pizza, waiting for another friend to finish whomever she was in her bedroom with so we could come in to grab our stuff and leave. Because, you see, it was three in the morning and three hours later I was scheduled to work, so I really should have been going by then. But at that point, that didn't matter. All that mattered was the people, the staircase and the pizza. 

◊ When he called me drunk in the middle of the night and told me he misses me and I told him I miss him too. It's nice to mean something like that to someone again. 


You're strong, but you're not invincible

2016-11-18 17:37:22

And then, suddenly, it hits you. Everything just gets too much, and you have to grab a hold of the counter to stay steady. Make a conscious effort to stay standing.
Life is ups and downs, and over the past few months you've travelled far. From homeless and hopeless and with a galaxy of despair roaring in your chest to a functionable human being, with routines and prepared lunches and a big pack of schampoo standing in the shower. Compared to where you were in august, you're doing well.
But then it hits you, and all the progress you've made just washes away. You don't know what the reason is. Maybe his message. Maybe that you haven't slept enough. Maybe that you haven't eaten for a while. Maybe that you haven't talked to your dad for months. It doesn't really matter. After feeling so well for so long falling down again was long overdue. 
Leaning against the counter whilst the pasta is cooking, you cry and you cry and you cry. Like you haven't cried for months. And for a moment, you fear that that bottomless pit of despair that encompassed your entire being during the summer months has opened up again. Thank god it hasn't. This pit isn't bottomless. You can still stay standing. 
You make your dinner, go up to your room. Put on a film, call Oscar and then when Evelyn gets home you make tea and talk whilst she bakes cookies. This will happen. It will hit you, out of nowhere it will come back and hit you like a sledge hammer. You can't prevent that. All you can do is just to make sure that you stay standing.
Two things are certain in life. You are going to make progress, and you are going to fall down. Remember, you're strong, but you're not invincible.


2016-11-02 16:15:11

Something I've been thinking alot about lately is how easily we let ourselves be fooled. Specifically, how easily we allow ourselves to just see the good sides of someone. How blind we allow ourselves to be for the sake of appreciation; how many faults we can forgive for the sake of perfection. It's like speeding past warning signs, thinking that if we don't stop and think about the risks then the danger isn't real. Except it is. It still and always is.
The biggest part of growing up for me has been around breaking down this fallability, my insistant inclination to just want to like someone. To excuse everything that doesn't fit into my idealised view of them; to chose not to see anything that isn't good. And it's kind of unfair. Not just to me, but to them. To place them on this piedestal, have them represent everything good about humanity, when they're in reality just these flawed lonely humans like everyone else.
But it's also unfair to me. Because when you decide to let someone close without taking into account their lesser sides, when you decide to trust someone without seeing all of them, you make yourself vulnerable to people undeserving of it. See people as complex beings, sure, and realise that every person is a pryzm of goods and bads, but also, allow yourself a standard of decency. Don't let just anyone close. Don't put them on any piedestal they don't deserve.
We love being fooled. We love only listening to the voices of appreciation when we meet someone new. When they've just fallen into your world and everything and everyone seems to focus around how brilliant this new person is. We love that. And we love listening to and believing it. Perfection is such an intriguing illusion, and all we want to do is fall for it.

Long time no selfie

2016-10-22 17:59:00

Hi all, just thought I'd pop in and tell you all that I'm still alive in case you were wondering. I haven't really been feeling social media lately. I've just wanted to get out there and live life, dance away nights and work away days and laugh and cry. Get to know myself as just me. I might get back to telling you about it soon, but I can't promise anything. 

Greener pastures

2016-10-03 10:56:50

I miss you
Or, I miss you loving me
and I miss meaning something to you
But it's ok
It's just life, it moves on
and all I can do is make sure I move on with it

This moment

2016-10-01 13:50:00

Right now, right in this moment, I feel good. So content. So happy. So good. It's saturday morning(ok it's past 11 but still) and I'm sitting in my bed watching Netflix. It's raining, and the rain drops are falling on my slanted ceiling and window. It's such a soothing sound. I'm hungover, and have decided not to leave my bed for a while. I've ordered breakfast via deliveroo (pancakes and bacon mmm) and made myself a cup of tea. It's just what I needed. 
Last night I was out with the politics gang. We danced and drank and had so much fun. Danced on the streets and in bars and I think at one point I was even dancing on a table. I had fun. So much fun. And I felt so alive. So happy. And today, right now, right at this moment, I feel so good about myself. Just so at peace, in a way I haven't felt for a while. I really like my life. I really like what I spend my days and evenings and mornings doing. I really like the people I surround myself with. And I really like me. And it's such a nice feeling. To, in this moment, in this life, in this self, just feel good. 

Cuts and bruises

2016-09-26 18:06:00

DSC_6271 (kopia)
I cut my hand as I was doing the washing up a couple of weeks ago. I was washing a wineglass left from the night before, busy thinking about something else. Maybe exes. Maybe other stuff. Can't actually remember. Anyways, I was thinking about something rather unpleasant and feeling angry and stressed and then all of a sudden the glass just broke. I felt a stinging sensation and looked down. Saw the broken glass, and the cut in my hand. 
I put the glass to the side and then stood a few seconds and did nothing but stare at my hand. Saw the wound go from chocked and still to bloody and red. Felt a surge of adrenaline. Started shaking a bit. And didn't know what to do. So I continued doing the washing up. It took me a minute or two to calm down and get back into my senses. Realised that doing the washing up whilst you're bleeding isn't really a good idea. And by then I was bleeding quite a lot. So I stopped doing the washing up. Fetched some towels. Sat down. 
DSC_6381 (kopia)
It was just such a shock. I was so caught up in other thoughts, busy with my life, that I didn't even think that I might hurt myself doing what I was doing. That maybe you should hold certain things a bit more delicately, and be more aware of how they might hurt when they break. But I didn't. I just felt it breaking. Felt my hands slip. Felt the pain burn. I've later come to think about how poetic it was. How things can break when you don't think too much about what and how you're holding it. How it ends up hurting you without you even noticing it was breaking in the first place. And once it's broken, you have no other option but just to deal with the pain and wait for it to heal. Trust yourself that it's not going to bleed forever.
It's ok now though, I've had enough plasters on it to last a whole company and made sure to keep it clean. And it's healing. I'm usually one of those people that get wounds and scars that stay forever. But for some reason this one is healing quite well. And I suppose clean cuts do heal, even though they bled a lot at first, and they come as a shock and they look awful. I just have to make sure to leave it be, to give it time to heal. It's hard, but it's worth it, because even though they hurt, they do, eventually, heal.

In a week I

2016-09-24 11:29:00

First week of university is over, and I'm getting more and more settled into all the new ways. I'm enjoying pouring my heart and soul into new and exciting courses and people and events, whilst trying to make sure that I take care of myself and don't take on more than I can handle. I'm still on a slippery slope on my way back from everything that's gone on, and it's so easy to think I'm ok and forget that I'm really not entirely. Not yet, at least. But I'm not complaining, not at all. I'm so enjoying uni life, seeing and being with people that excite and engage me, and mostly just feeling good. Not just ok. But good.
This week's moment: After my workout yesterday I was walking through Brighton all dolled up on endorfins, and decided to take the route through the Pavillion gardens. The sun was setting, the air was crisp, the buskers were playing their music and the view was just... Well you can see it all above. It's fair to say I fell in love with my city all over again. 
This week's quote: Last night I called Oscar at 0.30 in the morning. We don't talk that often, but when we do we don't just chat, but really talk. About what we're going through and how we can help each other and how fucking scary and unfair and amazing and brilliant life is. And I told him about everything that's gone on. How much shit I have to go through and deal with to be ok again. And he said; 'I'm so sorry about all this, Frida. On behalf of all men, I'm sorry.'. And when I told him that he doesn't have to be sorry, I mean, it's not his fault, he replied; 'It's not, but someone should be sorry.'.
This week's highpoint: I was asked as Women's Officer to come to the Role Models Project - uni students go to local schools to talk about issues related to growing up that schools don't teach you - on campus to facilitate a workshop on sexism and gendered stereotypes that we wish we'd known about when we were growing up. It just left me feeling so good about myself, leading a talk on a subject I know so well, and talking and discussing it with amazingly interesting and enganged people. I also got to wear my Women's Officer lanyard. God I love that lanyard.
This week's food: Is probably yet to come. I'm going out with Phil and Laura on Sunday for a traditional Sunday Roast, right before Laura and I go to try out fencing. Just because why not.
This week's lowpoint: When I was standing outside coop crying because I couldn't find any pesto. Well, there was more to it, of course it was. But at that point the lack of pesto just felt like the end of the world. Until Ross looked me in the eye and said 'Frida, you're an independent woman. You don't need coop. We can go to Sainsbury's instead.'. And so we did. And then I went home and had pesto pasta. 
This week's music: I'm listening to a lot of music right now, to calm down or pump myself up or just to pass time, and this week's song is gonna have to be Fighter with Christina Aguilera. When it shuffled up on my playlist the other day it sent chills down my spine. Am gonna try to incorporate some more of that kind of aggressive and unforgiveable power in my life. 

A weekend to share

2016-09-18 21:26:56

Weekend with mum
Weekend with mum
Weekend with mum
Weekend with mum
Mum came to visit me here in Brighton this weekend. I got to show her my room, and show her that I'm actually doing ok again. We went to London, walked around Brighton, ate oysters, drank tea, watched films, woke up early and had a lot of prosecco. We also spent a lot of time just talking. About all those things that hurt, and all the things that don't. Tried to figure out what's happened, what is, and what to do. What not to do. Troubles are so much easier to carry when shared. And I'm so glad I can share so much with her. Sorrows and heartbreaks and afternoon teas and weekends alike.

The Twelfth

2016-09-12 19:18:00

I thought today would hurt more than it does. I thought I would think about you more than I am. 
But then again, I also once thought we'd still be together today. 
I suppose I was wrong. 
And I suppose that's ok. 

Fairy lights

2016-09-10 08:34:17

Turns out it's a lot less easy to be poetic when writing about feeling ok. Over the past few weeks text after text of heartbreak has fallen out of me, demanded to be written, read, felt. Some of them I've let you read. Most of them are just for me. 
But then I moved into my room. Made my own bed. Put up my fairy lights and built some shelves and found a place for my guitar. And with every book I put up on my shelf the brokenness that I've been carrying for so long just broke away. One piece after the other. 
It's hard writing poetically about feeling ok. But to be honest, I'd rather feel ok than be poetic anyway. I've had enough of feeling thinking being shit. And spending every waken second trying to ignore it. 
I can sleep in until 8 now. I can sit still for hours and not fall apart. I can make myself dinner and eat it. All the things I've dreamt of have come true. I have my home, I have my friends, I have myself. I don't have you, but that's ok. I'm ok without you. 
The texts that used to stream out of me like a flood demanding to be released have stilled. The last notes on my phone aren't poetic or emotional, but shopping lists for B&Q for stuff needed for my room. All that brokenness that consumed my entire being is giving in, leaving some much longed for space for me. A less poetic, but oh so much happier, me. 


2016-09-06 10:02:00

Today is my last day of being homeless. Tomorrow, I get to move into my own house. I get to have a bed on my own. After six hellish months of homelessness, hopelessness and heartbreak, I finally have my own home again. After six hellish months, I can finally make my own bed.

To be honest, I genuinely can't believe I managed to get through all of this. But I did. And here I am. Single. Strong. Sad. And longing home. Not for that home I thought I had with you. That home you took away from me. But a home which is mine. Just mine.

Over the past year I've felt like everything has been taken away from me. Over and over again, I hit rock bottom. And at times I couldn't see how I would be able to get through it. But I did. First, with your help. And then with everyone else's. And looking back I can't believe how I managed to but I did. I did it.

I've fallen so many times this year. But now, I stand on my own. I stand with my own. Everything that was taken I've claimed back. With the help of my friends and family and myself I've claimed it all back. And I claimed it all back for myself. So that this time no one will be able to take it away.

This home, this me, this life, this happiness, sadness, hopelessness and optimism, it's all me. It's all mine. And I can't wait to live it. I can't wait to go home. 

Awake at 4 am

2016-09-05 05:14:00

I am telling people that I'm starting to do ok again. Because I am. That brokenness you left with me is fading, slowly eroding. I'm up at normal times and eating normal amounts and breathing normally again. And sometimes, no actually quite often, I laugh.

But then again, I'm also sometimes not ok. I'm also sometimes still awake at 4am unable to sleep. Looking out at the summer night sky and listening to music and trying to not think about you. Even though all I want to do is think about you.

But just because I sometimes still can't sleep doesn't mean that I am not ok. Because I am ok. I'm dealing with it, and every day, every night, the dealing gets easier. I'm ok. But I'm also sometimes awake at 4am thinking about you.


2016-08-31 09:16:00

Two weeks ago I was here. Right here. Looking at the departures board and getting excited about going home. I had you, and I thought I always would. But I didn't feel like I had me. And I was going home to find me.

One week ago I was on the streets of Brighton. Running around in nothing but my pjs, howling like a wounded animal. I had gone home and found me. I'd then gone back and I found I no longer had you.

Today I'm back again at the airport, back exactly here one week two weeks later. And I look back at the last two weeks and think of what I had and what I didn't. How everything's changed.
Right now I don't know what have. And I don't know what I don't have. I just know that whatever I have is broken. And the only one who can fix it is me.


2016-08-27 08:17:00

Last night we were up brushing our teeth. Smiling, laughing, messing about. Your hair shone from the light of the bedside lamp, and your smile shone even brighter. Your hands on me and my hands on you. My eyes on you and your eyes on me. It was such a beautiful moment. Just us. Just you and me and toothpaste. 
And then I woke up. And I had 10 seconds of happiness and love lingering through my sleepy head before I realised. It was just a dream. That ever since Tuesday, we are nothing more than a beautiful dream. That there's no more us. It's just me. Me and my dreams. 

Om allt och inget och lite till

2016-07-12 00:03:39

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva här, men jag vet att jag vill skriva nåt. I flera veckor har det gnagt i mig, saknaden att få ur mig allt, eller åtminstonde en hel del, att få lufta tankarna och erkänna känslor och skriva ned allt allt allt. Men vad skriver en när det är så många tankar och känslor som finns där inne, när en inte vet vilka av dem som vill ut och vilka som helst stannar en stund till. Vilka tankar som bearbetas bäst på egen hand, och vilka som känns redo att dela med sig av.
Den senaste tiden har ju så många dagar gått, dagar som gått huller och buller och om varandra. Jag vill skriva om dagar som jag aldrig vill glömma, dagar av glädje och skratt och kärlek och vänskap. Men jag vill också skriva om dagar som jag önskar aldrig hade existerat, med det där djupa hålet i bröstet som öppnar upp och slukar allt. Jag vill skriva om resan mellan de två, om hur en dag går framåt bara för att dagen efter gå bakåt, hur uppgivande det är att efter en bra dag återigen finna sig själv hopkurad på sängen och knappt kunna andas. Jag vill skriva om hur det går ändå, hur de där dagarna som känns som att de går bakåt ändå går framåt, bara långsammare. 
För hur det än gick till så verkar det där djupa grundlösa allslukande hålet ha börjat lagas och jag har åter hittat tillbaka till mig. Jag blev långsamt tillbakalockad av morgonvarm hud mellan sänglakan, vänners skratt i sommarljuset, kyssar på stränder och doften av jordgubbar. Jag vill berätta för er, dela med mig, lasta av mig. Men som ni ser så är det en hel del att gå igenom, så det får bli en bit i taget. Och här är första biten.
Translation; I'm not entirely sure what I want to write about, now that I'm finally back here. There's been so much going on, so many days have passed with so many thoughts and emotions going through my head. I want to write about the days I've lived which I never want to forget, days of Sweden and Cornwall and summer and friends. But I also want to write about those days that I wish never existed in the first place, days with that dark hole in my chest which seems to devour everything and anything.
I want to write about the journey between the two, about how one day you seem ok and on your way back only to, the day after, return to fetal position and not really being able to breath and you ask yourself how are you supposed to get through this when all you do is going backwards. But then a few weeks pass and you realise that somehow, someway, you're actually moving forwards. Just some days, you're moving a bit slower.
Because it seems like I've finally found my way back to me, like the touch of warm skin between bed sheets and the sounds of friends' laughter and the sensation of kisses on a salty beach and the smell of summer warm strawberries slowly lead me back. I want to tell you about everything, all of it. But it's a bit much, so I think we'll take it one step at a time. And here's to our first step.

En månad med honom och London

2016-05-23 19:16:56

One month in London
One month in London
Insert obligatorisk bild på mig själv och en klassisk Londonutsikt; som jag börjar varje inlägg om resor till London. Den tolfte maj åkte jag och Patrick till London för att fira. Jag hade smygbokat biljetter till mamma mia och sedan sagt åt honom att lämna den tolfte ledig. Det var kanske inte världens största present, då matinébiljetter mitt i veckan är ganska billiga och London ju bara är någon timma bort för oss, men det kändes ändå stort. Att få småfira en månad med han den där i Londonstaden som jag drömt om så länge, med en musikal som jag sett och älskat så mycket.
One month in London
One month in London
Här är han, förresten, han den där. Patrick. När vi kom fram till huvudstaden hade vi några timmar att göra vad vi ville med, så vi ägnade den åt att promenera runt Covent Gds och lapa sol och kolla på folk. Men jag gick runt hela dagen och höll hand och kollade mest bara på han och kunde inte riktigt fatta't. Att jag får ha det så bra med han den där. Att livet kan få vara så enkelt och så bra.
One month in London
One month in London
Vår Londondag var den under där veckan som ju var så jäkla varm och solig så en nästan trodde sommaren var här, så vår dag var en hel nästansommardag där en bara bär shorts och tunna jackor och gör allt en kan för att få känna på solen och värmen. Till lunch köpte vi lådor från Pret à Manger och satte oss i en park alldeles vid Hotel Savoy, och kollade på sol och solande och fåglar och blommor. Höll händer och kysstes lite och pratade massor. Och sedan kom vi på att nu är det snart musikal så nu får vi gå.
One month in London
One month in London
Efter musikalen bestämde vi oss för att stanna kvar ett tag och bara ha det bra här i Covent Gdn. Det var ju så varmt och så soligt och alla var ute så det kändes helt enkelt fel att lämna't utan att krama ur varje liten stund av må braande först. Så vi gick runt, hittade en muminaffär - köpte vem ska trösta knyttet på engelska och är så glad - en anteckningsboksaffär - köpte en almanacka och är även så glad för den - kollade på gatumusikanter och folk och kvällens sneda solstrålar. Drack öl i sommarljumma kvällen och suckade och mådde bra.
One month in London
One month in London
Och sedan bjöd han mig på middag på Jamies' Italian och vi satt mitt emot varandra och höll hand och tittade varandra djupt in i ögonen och det var precis så töntigt romantiskt som det låter. Och jag satt där och försökte hålla ut på varenda sekund, spara och uppskatta varje liten stund. Hur lycklig jag var, hur fin han var, hur kära vi var. Verkligen leva precis där då och unna sig att bara bara må bra. Och sedan bestämde vi att nu hade vi tagit vara på kvällen så vi var nöjda och kände för att åka hem. Somnade på tåget och promenerade sedan sakta genom Brighton tills vi klev in genom dörren och så var den första månadsdagen slut.
Translation; It's been a while again I know but hey here's some photos from a trip to London. It was our first month anniversary and I wanted to take Patrick to Mamma Mia to celebrate, so I did. We spent the day enjoying the sun shine and holding hands and walking around Covent Garden and just had such a lovely day just us just in love. It was in the middle of a lot of stress and worries what with essays and deadlines and all and it was such a treat to just put all worries aside for one day and decide to just be relaxed, feel in love and have a nice day in London town with the person I like the most. I really enjoy feeling so happy, feeling so in love and so at peace. And it was so nice to spend a day just doing and celebrating that. 

En vecka i taget II

2016-05-09 17:50:00

On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
Om jag ska vara helt ärlig så har den här veckan mest varit plugg plugg plugg plugg. Jag har de senaste tre veckorna skrivit samman tre uppsater på sammanlagt 10 000 ord, läst hundratals sidor papers om diverse politiska problem och fått träsmak i rumpan av att sitta still. Längtar så mycket efter att få lägga undan datorn, gå ned till stranden och glömma allt vad fotnoter heter.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
För Brighton har varit så jäkla fint på sistone, så varmt, så soligt, så grönt. Varendaste dag vill en bara sitta ute och lapa sol, äta glass och dricka öl, men då en ju istället är fast inomhus mestadelen av dagarna så får en nöja sig med att drömma om sommarupptåg inifrån biblioteket och njuta av kvällsolen på väg hem.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
Men om kvällarna har vi tagit tillvara på all värme som stannat kvar efter att solen gått ned, och suttit i parker, grillat på bakgårdar och promenerat genom staden i shorts och kjolar och linnen. Och bara mått så jäkla bra. Älskar sommarkvällar efter sommardagar, då solen gjort alla så glada och avslappnade och kvällen närmast vibrerar till minnet av dagens värme. Det är så varmt, så somrigt, så romantiskt.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2 
Sen har vi ju också smugit iväg vissa speciellt soliga dagar och njutit av vädret även fast vi borde plugga och jobba. Som när vi alla möttes upp för att plugga men efter nån timma utbrast att nu får vi ändå ta och gå och äta glass. Så tillbringade vi sedan eftermiddagen inne vid fontänen vid Old Steine, tittade på folk, åt glass, hjulade och retades. Så där som vänner gör. Plus ovanstående glass från boho gelato - nutella, banan och jordnötssmör - är att dö för.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2 
Annars då? Så som det alltid är i deadline times så försöker hjärnan så mycket den kan att hitta på saker att göra istället för att plugga, vilket lett till att vi ägnat mycket tid åt mat. Äta, laga, you name it. Som den där kvällen då vi möttes upp på the North Laine pub, och pratade och åt och drack och mådde så bra. Eller när jag och Patrick bestämde att nu är det dags för portobellosvampburgare och sedan lagade världens festmåltid. 
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
Och så en morgon så vaknade vi helt utan frukost hemma, och bestämde oss för att gå och äta frukost ute. Vi bor högst uppe på en av Brightons kullar, långt från de flesta caféer men alldeles nära Queens Park, så vi köpte croissanter och juice från en cornershop och tog med till parken. Bara jag och Patrick och solen och fåglar, sån jäkla bra start på en dag.
Så för att sammanfatta veckan så har den varit tråkig och stressig och bra, tråkig och stressig pga uppsatser som ju aldrig skriver sig själva, men också så bra pga allt allt annat. På grund av vänner och mat och sol och kvällar och dagar och mornar ute. På grund av att sommaren äntligen är på väg.
Translation; part II of my weekly catch ups. Last week I spent most my days just working and writing essays, three out of four are now done and I can't wait to get to spend a single day not stuck in front of my laptop. The weather has been so lovely lately, with the summer days becoming warmer and sunnier as the deadline pressure increases. I really wish I could spend more of my time outside, rather than just inside the library/our room studying.
I've been up to other things as well though, a part from writing essays. Like spending our evenings out with friends or having them come over for BBQs. Mostly though, we've been enjoying the lovely warm summer evenings, where you stay out until late wearing shorts and skirts and still feeling warm. 
Overall, it's been a busy yet boring yet lovely week, busy in terms of essays and boring in terms of the repetitiveness of writing, but most of all it's been so lovely in terms of weather and friends and mornings and days and evenings out. It feels like summer is on it's way. Finally.


2016-05-04 06:24:00

Harry Potter Studios
Harry Potter StudiosHarry Potter Studios
Något som jag helt glömt att dela med mig av är min födelsedagspresent från Patrick som ju var en överraskningsresa till the Harry Potter Studios. Trodde inte mina ögon när jag fick biljetten till Platform 9 3/4 på födelsedagsmorgonen, och förstod att äntligen äntligen äntligen skulle jag åka dit och se och uppleva allt; se hogwartsslottet och gå runt i diagongränden och smaka butter beer och allt allt allt allt annat (insert super excited emoji).
Och visst, även om butter beer inte var så jag trodde den skulle vara - dvs kall och utan alkohol - så var allt allt annat precis så perfekt som jag förväntade mig. Vi ägnade en hel dag bara att gå runt och titta och peka och kommentera på precis allt, hur Patrick såg ut att höra hemma hos Weasleys, hur jag liknar en Hermione med kort hår, hur utomordentliga quidditchspelare vi skulle vara och vilka kostymer vi gillade bäst. Samt kunde knappt hålla inne all excitement för alla fantastiska ungar som sprang runt i gryffindoruniform och trollstavar i högsta hugg.
Verkligen en sån jäkla bra dag med en sån jäkla fin kille. En sådan där dag som bara var så bra, fast så mycket annat just då var skit. Och för att avsluta den dagen på bästa sätt, efter en lång dag av kyssar(självklart kysstes vi överallt vad annars ska man göra om man är kär i HP studios), skratt och prat, så bestämde vi sedan på kvällen att satan om det ändå inte skulle vara vi. Och så, från och med då var det så. Pojkvän Patrick och Flickvän Frida. Och sedan åt vi våra burritos från la choza och kysstes lite till. Kort sagt: best day ever.
Translation; So one thing I've forgotten to tell you guys about is our trip to the Harry Potter Studios. It was Patrick's birthday present surprise to me, and let me tell you, it was the best birthday present/birthday celebration ever. Getting to walk into the big hall, seeing the castle, tasting butter beer, you name it. It was glorious. And it was so lovely to get to spend such a lovely nerdy day with one of the loveliest nerdiest people I know; reciting dialogue from the films, awwing at all the cute kids dressed in Hogwartsuniform, telling each other pieces of trivia that we know and of course kissing wherever we could find a spot to. Because that's what you do when you're in love and at the HP studios.
Oh, and to finish a lovely day in a lovely way, we later found ourselves at home with some burritos, realising how lovely this all felt and decided that this thing should be a thing. And from that moment on, it's been us. Together. And then we finished our burritos and kissed some more. To conclude; best day ever.

En ganska dåligt undanhålld hemlighet

2016-05-02 08:14:00

USSU Student Awards
Ja, som många av er troligtvis redan gissat, så är den där rödhåriga personen som figurerat i diverse bilder och inlägg både här, på facebook och instagram lite mer än bara en vän. Han heter Patrick, och han är den finaste personen jag någonsin träffat. Vi hade varit vänner länge länge när mars kom, med allt som kom med det, och vi fann varandra. Vi fann varandra under en tid då vi båda var ensamma och längtandes efter en hand att hålla. Så vi höll varandras. Och jag har hållit honom nära sedan dess.
Allt liksom bara föll på plats, och från en dag till en annan så kunde jag inte längre förstå hur det inte hade varit uppenbart tidigare. Hur jag hade kunnat gå runt utan att förstå att han den där nära vännen skulle kunna vara så mycket mer. Så, hej bloggen, här är Patrick. Han gillar spel och soulmusik och stiliga skjortor. Han dansar så ens hjärta slår dubbelslag, och när han lägger sin arm om dig så känner du dig hemma. Han jobbar i affären med mig, pluggar antropologi och har världens sötaste lock i pannan när han vaknar om mornarna. Och han är min pojkvän.
Translation; So, there's a rather badly kept secret I feel like it's time to tell you guys about. And that's about my relationship with that ginger guy up there. That's Patrick, and he's amazing. We've been close friends for a long time, and when march came around with all that came with it, we found each other. We both needed a hand to hold, so we held each others, and haven't let go since. And now I just can't understand how I didn't get it earlier, that that close friend could be so much more. That we could be this.
So hello blog, here's Patrick. My boyfriend. He likes games and soul music and handsome shirts, dances like a god and will tickle you any chance he gets. He is the happiest, loveliest, kindest person I've ever met and when he holds me, it feels like home. You'll get to know him more and more as time progresses, but I think that's all you need to know for now. That, and that I love him. 

En vecka i taget

2016-05-01 13:40:34

I ett försök att liva upp den här bloggen igen, då den ju så länge gått och stått då jag så sällan tar med mig storkameran ut, så tänkte jag försöka mig på min version av Saras veckosammanfattningar. Alltså, visa upp några bilder från telefonen från veckan som gått, och låta de representera mitt liv under de sju dagar som varit. Det blir lite mindre pretentiöst, lite mer spontant, men först och främst så hoppas vi att det blir mer blogginlägg av detta. För inlägg med sämre bildkvalité är väl ändå alltid roligare än inga inlägg alls.
On my phone
On my phone
En stor del av min vecka har tillbringats påväg någonstans, påväg till campus, påväg hem, påväg till en föreläsning eller möte eller seminarium eller jobb. Och Brighton har varit alldeles fantastiskt ovanligt fint att vara påväg i. Soligt, varmt och nästan nästan somrigt. Sådär så en väljer att sitta ute om en har chansen. Så det värmer i ansiktet och får en att känna att åh, visst vore det väl ändå gott med en glass. Så så en faktiskt kan börja tro på att sommaren är påväg.
On my phone
On my phone
Fredagen var kvällen för USSU Student Awards, där jag var nominerad - men vann inte - till Student Rep Achievement vilket ju var ganska häftigt. Så jag och Spud klädde upp oss sådär som en väldigt sällan får chansen att klä upp sig som student, och var så jäkla stiliga tillsammans så jag får ju nästan dåndimpen. Kan säga att vi inte var fullt så snygga 10 timmar senare, då vi stapplade hem efter timmar av dans och alldeles för mycket sambuca.
On my phone
On my phone
The USSU Student Awards är delvis en jättefin tre-rätters middag med storband och tal och utdelningar av pris, men även en av årets största fester. Alla som jobbar inom the Students' Union, är valda till en position, deltar i ett sällskap eller sportlag eller på något annat sätt är en del av vår 13 000 stora studentkår är välkomna, så efterfesten är en ganska stor grej. Hela gänget från affären var där, och vi dansade och drack tills vi knappt kunde stå upp längre och verkligen bara hade det så himla kul.
On my phoneOn my phone
Sedan har ju veckan också varit sådant där vardagligt, och förutom alla timmar jag tillbringat skrivandes på alla uppsatser som ska in alldeles för snart, så var jag ju bakfull hela lördagen och åt eggs on toast och sedan tillgringade hela dagen inne, med tv serier, godis och fish n chips. Och så har jag jobbat. Burit och staplat och ordnat med smör och ägg och allt allt annat som en kan tänkas sälja tills händerna känns torra som sandpapper och armarna tunga som bly.
On my phone
On my phone
I onsdags mötte jag upp Laura för att gå på vår universitets orkesters vårspelning, vilket var en alldeles underbart roande och vacker kväll. De hade deras spelning i the Meeting House, alltså det spirituella möteshuset på campus, som är så himla himla fint. Det var en sån härlig paus mitt i allt mitt i veckan, att sitta ned och lyssna på musik och imponeras av musiker och andas och känna sig levande en stund. Och med det avslutar jag denna veckan.
Translation; I'm going to try a new thing, in an attempt to get myself to write and blog a bit more. I'm just not taking enough photos with my big camera anymore, so from now on I'll try and write one post per week, summing up the past few days with some thoughts and photos from my phone. This week I've been enjoying the lovely weather whilst heading onto campus for essay writing/meetings/work - it's been so lovely and warm that you can't help but feel happy. I've also been looking rather stilish with my dearest Spud as we were preparing for the USSU awards, and danced our socks off at the after party. A part from that I've been hungover one day and worked a few others, and on wednesday I went with Laura to the Brass Band's Spring Concert to see a friend who's playing. It was such a nice evening to spend in a gorgeous building with some of my favourite people, listening to lovely music and feeling ok. To just sit down, in the middle of life and middle of a week and in the middle of everything, and listen to music with friends and just feel good. And that's about my week.

Glädje och gnistrande örhängen

2016-04-30 21:22:32

Student Awards 2016
Igår var jag på Sussex Uni's Student Awards, och hade en kväll fylld med så många starka känslor. Glädje, vänner, drinkar, dans. Men också trötthet, ångest, sorg och oro. Den senaste tiden har jag tänkt en del på hur i helvete en förklarar hur en mår, när en mår så mycket på en och samma gång. Hur en förklarar hur det känns att vara mitt i allt, efter att ha gjort slut och före inlämningsdagen för uppsatser och mitt uppe i ett liv fyllt med fantastiska vänner. När det är så mycket stark glädje och pressande stress och tryckande ledset i en och samma dag och samma kväll, som varvar andetag och tankevarv i en enda stor förvirrande härva.
Hur en sammanfattar en kväll där en är så obeskrivligt trött och ledsen, för hur en gjort illa andra och för hur de gör illa dig, bara för att en stund senare vara så fantastiskt glad och lycklig, för vänner som dansar och drinkar som spills i kramar. Och hur en kan vara så ledsen, bara för att senare kunna vara så glad. Hur livet är ett enda stort virrvarr av känslor och intryck och tankar, som är så svåra att förklara och reda ut men ändå får en att inse hur fantastiskt levande en är. Hur allt, allt, allt, lever och lever om. Och hur svårt det än är att försöka förklara, så är det ändå. 
Translation; I'm finding it hard to accurately represent my life and my thoughts and feelings lately. It's just so much, all the time.Oh and there's a pic from last night, when I went to the Students' Union's Student Awards and felt all the feelings, worry and sadness and so so much happiness. Such strong feelings, mixed with each other and yet atomically independent of one another. Because you're so sad, and then you're so happy. They don't cancel each other out, they just take turn, take every other breath, every other thought, to occupy your mind. And it's confusing, but you just have to accept it and tag along for the ride. I've been thinking about how amazingly alive one feels, when one realises how ridiculously changing everything is. How alive you feel when you're in the middle of a storm of such amazingly strong emotions. Always feeling, always being, always alive. 

Födelsedagsfest eller en oas mitt i livet

2016-04-23 17:36:00

Min 21sta födelsedag var en av de bästa, gladaste dagarna jag haft på länge. En sån där dag som en nästan bara tror att en kan drömma om, när en går igenom så mycket skit med att göra slut och inte ha någonstans att bo och dessutom försöka få ihop plugget mitt i allt. Min födelsedag var som en liten oas bland all oro och stress. En oas i form av en hel dag bara av glädje och vänner och dricka och analoga kameror.
Juste, jag bestämde mig för att jag skulle föreviga min födelsedagsfest med analoga kameror, snarare än min gamla trofasta nikon d7000. Varför inte liksom. Och det blev så himla fina bilder. Sådana där som ens föräldrar har i fina album i hyllan eller i kuvert i lådor under sängen. Som en kollar igenom en lugn kväll medan regnet faller utanför och pekar ut alla gamla vänner. Hur de träffades. Hur de var då. Var de är nu. Bilder från när en var ung men vuxen och så så levande. Ögonblick som förevigats.
Och jag är så nöjd med bilderna från festen på kvällen. Då vi började med karaoke och bubbel med mina närmaste finaste vänner, och sjöng our hearts out. Sedan fortsatte vi till revolution, en bar mitt inne i brighton, där alla andra vänner slöt upp. Vi drack drinkar och pratade och lyfte bord och jag blev överraskad med tårta och fick så många kramar av alla de som betyder mest i livet. Vänner från plugget och jobbet och de allra allra närmaste.
Jag hoppas så att även dessa bilder läggs in i ett album och sparas och i framtiden tas fram regniga kvällar för att minnas. Inte hur skit livet var i övrigt, eller hur stressad jag varit den veckan eller hur jag grät dagen efter över expojkvännen som bara var skit. Jag hoppas att dessa bilder tas fram för att minnas hur fin den här kvällen var. Hur vi var unga men vuxna, mitt i livet och mitt i ett leende. Så glada och så levande. Jag hoppas dessa bilder sparas och blir minnesbilder från alla glada ögonblick från min 21sta födelsedag. En oas av glädje mitt i livet.
Translation; My birthday was one of the best days I've had in a long, long time. One of those lovely, happy days with the best people you know. One of those days that you don't really dare wish for, when life overall is shitty and stressful. But no matter, this one day was lovely. And I'm so happy we decided to take some disposable cameras with to the birthday party, so that we forever can remember that happy day and happy evening. How we started out with karaoke, sang our hearts out to ABBA and Nicki Minaj, and then had all the drinks over at Revs. How Laura and Phil and Patrick had made birthday cake, and how Bia and Chelsea looked with their drinks in hand.
There's something special about analogue cameras, that just reminds you of those evenings when your parents brought out their old photos from when they were young but grown up. Right in the middle of life and right in the middle of a smile. And I hope these photos will become that too. Photos that you bring out on rainy evenings to remember how it was to be so young and yet so grown up but mostly just so happy. That they get to be a rememberance of this one happy evening, an oasis in a time of shittiness. A monument to happy days, cake and the loveliest, loveliest of friends.


2016-04-21 20:33:00

♦ Håret är klippt 
♦ Solen skiner 
♦ Uppsatserna är oskrivna 
♦ Du oroar dig och är så trött 
♦ Sommaren är bara runt hörnet. Du fixar det här. 
Translation; a life update. I've cut my hair, the sun is shining, my essays are yet to be written and my head is so heavy and tired. But summer is just around the corner. I think I might be able to get through this. 

Vem jag var när jag var 20

2016-04-03 11:33:00

Imorgon är min födelsedag, dagen då jag fyller 21. Dagen jag lämnar året då jag var 20 bakom mig, med allt allt allt det varit. Men också allt allt allt jag varit. Allt jag just nu är. Så innan klockan inatt slår tolv och jag övergår till ett nytt år i livet, ett nytt år att fylla med minnen och känslor, så vill jag åtminstone försöka stanna tiden. Spara den jag är just nu. Vem jag var när jag var 20.
Mina vänner kallar mig Frida, Friday, Old Gus eller Swede, och de vännerna är det finaste jag har i livet. Jag har alltid haft vänner, men aldrig som dessa. Sådana som jag kan ringa mitt i natten och veta att de kommer springande, som ringer mig när deras lägenhet fylls med rök för de vet att oavsett var jag är så är jag snart där. Vi har varandras ryggar, finns alltid för varandra. De är med mig och peppar och hejar när det är valtider, de sitter och håller handen och torkar tårar när det är dags att göra slut och de sitter på stranden och väntar och vinkar och ler när vi bestämt att ikväll är en grillkväll. De är de finaste jag har.
Jag har börjat tycka mer och mer om mig själv. Tappade sjukt mycket vikt genom februari, men ägnade sedan mars åt att återgå till vanliga jag igen. Tyckte inte om smala tunna jag. Det var ju inte jag. Och med varje måltid jag åt visade jag ett mentalt finger åt alla gamla hjärnspöken som aldrig tyckte att jag dugde. Jag duger. Jag är okej. Även fast jag fortfarande med varje komplimang undrar när omvärlden kommer inse att jag inte är så bra som de tror jag är, så börjar jag mer och mer också ta åt mig komplimangerna. Lyssna. Ta in. Och försöka förstå att det de säger menas och är sant.
Jag är singel, och känner mig mer jag än jag gjort på länge. Är så glad att få vara ute så länge jag vill, hemma så länge jag vill, och att aldrig mer behöva känna att jag behöver be om ursäkt för den jag är. Att jag är stark i mig själv. Och det där hjärtat som vant sig vid tanken att aldrig mer få känna ny kärlek, pumpar och spritter så där som jag glömt att hjärtan kan pumpa och spritta. Jag är lite kär på nytt. Och så glad i att få känna känslor, känna mig själv leva, på nytt. Längtar efter sådana nätter som Sandra Beijer skriver om, om långa nätter med klackar och drinkar och kyssar i hörn. Om ögon som möts och känslor som sprakar. 
Jag ser fram emot framtiden, mot våren och sommaren och de nästkommande åren. Att få ha en till sommar i Brighton med klackar och vintageklänningar och grillkvällar i solen. Kicka ass som Sussex Uni's Women's Officer. Få hitta nya engelsmän att kyssa i gränder och nya ögon att förlora mig själv i. Fira min födelsedag med ett storkalas och glitter och drinkar. Ta tag i pluggandet igen och lämna in mina uppsatser och bara känna mig så stolt över att jag gör det så bra. Känna solen i ansiktet när jag kliver ut från biblioteket. Få fortsätta leva livet, med mina finaste vänner i denna fina stad där jag känner mig så så så hemma. Jag mår bra. Jag är bra. Och jag är precis där jag vill vara. Vem jag var när jag var 20, är precis den jag ville vara.
Translation; I'm turning 21 tomorrow, and leaving all I was when I was 20 behind. But before that happens, I thought I'd try and preserve who I was when I was 20. As far as that's possible, in a piece of text.
When I was 20, I would've been nothing without my friends. They're the kind of friends I never knew a person could have, the kind of friends that would come running in the middle of the night if you needed them, and who would call you when they need someone because they know that no matter where you are, if they need you, you will soon be with them.
I'm also becoming better and better friends with myself. Starting to appreciate me, to feel like the person I am and the body I have is actually kinda cool. And for every positive thought I'm flipping the finger to my old ghosts, telling the thoughts that said I wasn't good enough that yes yes I am. I'm good. I'm alright.
I'm also single, and so happy to finally get to be my own atomic individual. And I'm looking forward to feeling and falling in love again. To dance all night and kiss in alleyways and just get to be me and enjoy being just that. Me.
I'm looking forward to the future, I actually can't wait to turn 21 and experience everything that 21 will bring with it. To kick ass as women's officer, to hand in my essays and feel proud of the work that I've done. To spend summer evenings down on the beach with my friends, late nights on the dance floor, mornings riding the bus to work and my days in the library. To catch someone's eye in a crowded room. Feel the sun warm my face as I step out in the sunlight. Drink copious amounts of wine and complain about life. But still, really, deep down, feel really happy.
And that's what life was when I was 20. Who I was when I was 20.

Fasader eller en vecka i Wien

2016-03-25 14:11:00

Bara några dagar efter att vi gjorde slut åkte jag till Wien. Det var en sedan länge inplanerad akademisk resa med min fina International Relations Society som bara råkade komma så perfekt i tid. För det var så fint att bara få komma bort, vara jag, någon annan stans. Få lära känna mig själv igen, hitta mig själv någonstans jag aldrig tidigare varit. Komma bort. Hitta hem.
Det var en akademisk resa då vi besökte massor av internationella organisationer, som OPEC, FN, IPI med mera med mera, men vi hade också så himla mycket fin tid att bara var i Wien och ha det bra. Äta strudels, dricka öl, tappa bort oss och snubbla fram sent om nätterna. Bo på vandrarhem och åka ubahn och kommunicera på hackig tyska. Bara vara nytt. Bara vara vi.
Translation; Just a few days after the break-up, I went away to Vienna for a week. It was a long planned trip with IRsoc that just happened to come so suitably in time. It was lovely, to just get away and be with friends. Find me again, go away to find home.