In a week I

2016-09-24 11:29:00

First week of university is over, and I'm getting more and more settled into all the new ways. I'm enjoying pouring my heart and soul into new and exciting courses and people and events, whilst trying to make sure that I take care of myself and don't take on more than I can handle. I'm still on a slippery slope on my way back from everything that's gone on, and it's so easy to think I'm ok and forget that I'm really not entirely. Not yet, at least. But I'm not complaining, not at all. I'm so enjoying uni life, seeing and being with people that excite and engage me, and mostly just feeling good. Not just ok. But good.
This week's moment: After my workout yesterday I was walking through Brighton all dolled up on endorfins, and decided to take the route through the Pavillion gardens. The sun was setting, the air was crisp, the buskers were playing their music and the view was just... Well you can see it all above. It's fair to say I fell in love with my city all over again. 
This week's quote: Last night I called Oscar at 0.30 in the morning. We don't talk that often, but when we do we don't just chat, but really talk. About what we're going through and how we can help each other and how fucking scary and unfair and amazing and brilliant life is. And I told him about everything that's gone on. How much shit I have to go through and deal with to be ok again. And he said; 'I'm so sorry about all this, Frida. On behalf of all men, I'm sorry.'. And when I told him that he doesn't have to be sorry, I mean, it's not his fault, he replied; 'It's not, but someone should be sorry.'.
This week's highpoint: I was asked as Women's Officer to come to the Role Models Project - uni students go to local schools to talk about issues related to growing up that schools don't teach you - on campus to facilitate a workshop on sexism and gendered stereotypes that we wish we'd known about when we were growing up. It just left me feeling so good about myself, leading a talk on a subject I know so well, and talking and discussing it with amazingly interesting and enganged people. I also got to wear my Women's Officer lanyard. God I love that lanyard.
This week's food: Is probably yet to come. I'm going out with Phil and Laura on Sunday for a traditional Sunday Roast, right before Laura and I go to try out fencing. Just because why not.
This week's lowpoint: When I was standing outside coop crying because I couldn't find any pesto. Well, there was more to it, of course it was. But at that point the lack of pesto just felt like the end of the world. Until Ross looked me in the eye and said 'Frida, you're an independent woman. You don't need coop. We can go to Sainsbury's instead.'. And so we did. And then I went home and had pesto pasta. 
This week's music: I'm listening to a lot of music right now, to calm down or pump myself up or just to pass time, and this week's song is gonna have to be Fighter with Christina Aguilera. When it shuffled up on my playlist the other day it sent chills down my spine. Am gonna try to incorporate some more of that kind of aggressive and unforgiveable power in my life. 

Better off without

2016-09-22 15:28:27

Winter Wonderland
It's been a month now. A whole month since you dumped me. And in that month, you haven't even once messaged me
or any of my friends to ask how I'm doing. If I'm ok. I wish I could understand. But I really don't. I really really don't.

A weekend to share

2016-09-18 21:26:56

Weekend with mum
Weekend with mum
Weekend with mum
Weekend with mum
Mum came to visit me here in Brighton this weekend. I got to show her my room, and show her that I'm actually doing ok again. We went to London, walked around Brighton, ate oysters, drank tea, watched films, woke up early and had a lot of prosecco. We also spent a lot of time just talking. About all those things that hurt, and all the things that don't. Tried to figure out what's happened, what is, and what to do. What not to do. Troubles are so much easier to carry when shared. And I'm so glad I can share so much with her. Sorrows and heartbreaks and afternoon teas and weekends alike.

The Twelfth

2016-09-12 19:18:00

I thought today would hurt more than it does. I thought I would think about you more than I am. 
But then again, I also once thought we'd still be together today. 
I suppose I was wrong. 
And I suppose that's ok. 

Fairy lights

2016-09-10 08:34:17

Turns out it's a lot less easy to be poetic when writing about feeling ok. Over the past few weeks text after text of heartbreak has fallen out of me, demanded to be written, read, felt. Some of them I've let you read. Most of them are just for me. 
But then I moved into my room. Made my own bed. Put up my fairy lights and built some shelves and found a place for my guitar. And with every book I put up on my shelf the brokenness that I've been carrying for so long just broke away. One piece after the other. 
It's hard writing poetically about feeling ok. But to be honest, I'd rather feel ok than be poetic anyway. I've had enough of feeling thinking being shit. And spending every waken second trying to ignore it. 
I can sleep in until 8 now. I can sit still for hours and not fall apart. I can make myself dinner and eat it. All the things I've dreamt of have come true. I have my home, I have my friends, I have myself. I don't have you, but that's ok. I'm ok without you. 
The texts that used to stream out of me like a flood demanding to be released have stilled. The last notes on my phone aren't poetic or emotional, but shopping lists for B&Q for stuff needed for my room. All that brokenness that consumed my entire being is giving in, leaving some much longed for space for me. A less poetic, but oh so much happier, me. 


2016-09-06 10:02:00

Today is my last day of being homeless. Tomorrow, I get to move into my own house. I get to have a bed on my own. After six hellish months of homelessness, hopelessness and heartbreak, I finally have my own home again. After six hellish months, I can finally make my own bed.

To be honest, I genuinely can't believe I managed to get through all of this. But I did. And here I am. Single. Strong. Sad. And longing home. Not for that home I thought I had with you. That home you took away from me. But a home which is mine. Just mine.

Over the past year I've felt like everything has been taken away from me. Over and over again, I hit rock bottom. And at times I couldn't see how I would be able to get through it. But I did. First, with your help. And then with everyone else's. And looking back I can't believe how I managed to but I did. I did it.

I've fallen so many times this year. But now, I stand on my own. I stand with my own. Everything that was taken I've claimed back. With the help of my friends and family and myself I've claimed it all back. And I claimed it all back for myself. So that this time no one will be able to take it away.

This home, this me, this life, this happiness, sadness, hopelessness and optimism, it's all me. It's all mine. And I can't wait to live it. I can't wait to go home. 

Awake at 4 am

2016-09-05 05:14:00

I am telling people that I'm starting to do ok again. Because I am. That brokenness you left with me is fading, slowly eroding. I'm up at normal times and eating normal amounts and breathing normally again. And sometimes, no actually quite often, I laugh.

But then again, I'm also sometimes not ok. I'm also sometimes still awake at 4am unable to sleep. Looking out at the summer night sky and listening to music and trying to not think about you. Even though all I want to do is think about you.

But just because I sometimes still can't sleep doesn't mean that I am not ok. Because I am ok. I'm dealing with it, and every day, every night, the dealing gets easier. I'm ok. But I'm also sometimes awake at 4am thinking about you.


2016-08-31 09:16:00

Two weeks ago I was here. Right here. Looking at the departures board and getting excited about going home. I had you, and I thought I always would. But I didn't feel like I had me. And I was going home to find me.

One week ago I was on the streets of Brighton. Running around in nothing but my pjs, howling like a wounded animal. I had gone home and found me. I'd then gone back and I found I no longer had you.

Today I'm back again at the airport, back exactly here one week two weeks later. And I look back at the last two weeks and think of what I had and what I didn't. How everything's changed.
Right now I don't know what have. And I don't know what I don't have. I just know that whatever I have is broken. And the only one who can fix it is me.


2016-08-27 08:17:00

Last night we were up brushing our teeth. Smiling, laughing, messing about. Your hair shone from the light of the bedside lamp, and your smile shone even brighter. Your hands on me and my hands on you. My eyes on you and your eyes on me. It was such a beautiful moment. Just us. Just you and me and toothpaste. 
And then I woke up. And I had 10 seconds of happiness and love lingering through my sleepy head before I realised. It was just a dream. That ever since Tuesday, we are nothing more than a beautiful dream. That there's no more us. It's just me. Me and my dreams. 

Om allt och inget och lite till

2016-07-12 00:03:39

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva här, men jag vet att jag vill skriva nåt. I flera veckor har det gnagt i mig, saknaden att få ur mig allt, eller åtminstonde en hel del, att få lufta tankarna och erkänna känslor och skriva ned allt allt allt. Men vad skriver en när det är så många tankar och känslor som finns där inne, när en inte vet vilka av dem som vill ut och vilka som helst stannar en stund till. Vilka tankar som bearbetas bäst på egen hand, och vilka som känns redo att dela med sig av.
Den senaste tiden har ju så många dagar gått, dagar som gått huller och buller och om varandra. Jag vill skriva om dagar som jag aldrig vill glömma, dagar av glädje och skratt och kärlek och vänskap. Men jag vill också skriva om dagar som jag önskar aldrig hade existerat, med det där djupa hålet i bröstet som öppnar upp och slukar allt. Jag vill skriva om resan mellan de två, om hur en dag går framåt bara för att dagen efter gå bakåt, hur uppgivande det är att efter en bra dag återigen finna sig själv hopkurad på sängen och knappt kunna andas. Jag vill skriva om hur det går ändå, hur de där dagarna som känns som att de går bakåt ändå går framåt, bara långsammare. 
För hur det än gick till så verkar det där djupa grundlösa allslukande hålet ha börjat lagas och jag har åter hittat tillbaka till mig. Jag blev långsamt tillbakalockad av morgonvarm hud mellan sänglakan, vänners skratt i sommarljuset, kyssar på stränder och doften av jordgubbar. Jag vill berätta för er, dela med mig, lasta av mig. Men som ni ser så är det en hel del att gå igenom, så det får bli en bit i taget. Och här är första biten.
Translation; I'm not entirely sure what I want to write about, now that I'm finally back here. There's been so much going on, so many days have passed with so many thoughts and emotions going through my head. I want to write about the days I've lived which I never want to forget, days of Sweden and Cornwall and summer and friends. But I also want to write about those days that I wish never existed in the first place, days with that dark hole in my chest which seems to devour everything and anything.
I want to write about the journey between the two, about how one day you seem ok and on your way back only to, the day after, return to fetal position and not really being able to breath and you ask yourself how are you supposed to get through this when all you do is going backwards. But then a few weeks pass and you realise that somehow, someway, you're actually moving forwards. Just some days, you're moving a bit slower.
Because it seems like I've finally found my way back to me, like the touch of warm skin between bed sheets and the sounds of friends' laughter and the sensation of kisses on a salty beach and the smell of summer warm strawberries slowly lead me back. I want to tell you about everything, all of it. But it's a bit much, so I think we'll take it one step at a time. And here's to our first step.

En månad med honom och London

2016-05-23 19:16:56

One month in London
One month in London
Insert obligatorisk bild på mig själv och en klassisk Londonutsikt; som jag börjar varje inlägg om resor till London. Den tolfte maj åkte jag och Patrick till London för att fira. Jag hade smygbokat biljetter till mamma mia och sedan sagt åt honom att lämna den tolfte ledig. Det var kanske inte världens största present, då matinébiljetter mitt i veckan är ganska billiga och London ju bara är någon timma bort för oss, men det kändes ändå stort. Att få småfira en månad med han den där i Londonstaden som jag drömt om så länge, med en musikal som jag sett och älskat så mycket.
One month in London
One month in London
Här är han, förresten, han den där. Patrick. När vi kom fram till huvudstaden hade vi några timmar att göra vad vi ville med, så vi ägnade den åt att promenera runt Covent Gds och lapa sol och kolla på folk. Men jag gick runt hela dagen och höll hand och kollade mest bara på han och kunde inte riktigt fatta't. Att jag får ha det så bra med han den där. Att livet kan få vara så enkelt och så bra.
One month in London
One month in London
Vår Londondag var den under där veckan som ju var så jäkla varm och solig så en nästan trodde sommaren var här, så vår dag var en hel nästansommardag där en bara bär shorts och tunna jackor och gör allt en kan för att få känna på solen och värmen. Till lunch köpte vi lådor från Pret à Manger och satte oss i en park alldeles vid Hotel Savoy, och kollade på sol och solande och fåglar och blommor. Höll händer och kysstes lite och pratade massor. Och sedan kom vi på att nu är det snart musikal så nu får vi gå.
One month in London
One month in London
Efter musikalen bestämde vi oss för att stanna kvar ett tag och bara ha det bra här i Covent Gdn. Det var ju så varmt och så soligt och alla var ute så det kändes helt enkelt fel att lämna't utan att krama ur varje liten stund av må braande först. Så vi gick runt, hittade en muminaffär - köpte vem ska trösta knyttet på engelska och är så glad - en anteckningsboksaffär - köpte en almanacka och är även så glad för den - kollade på gatumusikanter och folk och kvällens sneda solstrålar. Drack öl i sommarljumma kvällen och suckade och mådde bra.
One month in London
One month in London
Och sedan bjöd han mig på middag på Jamies' Italian och vi satt mitt emot varandra och höll hand och tittade varandra djupt in i ögonen och det var precis så töntigt romantiskt som det låter. Och jag satt där och försökte hålla ut på varenda sekund, spara och uppskatta varje liten stund. Hur lycklig jag var, hur fin han var, hur kära vi var. Verkligen leva precis där då och unna sig att bara bara må bra. Och sedan bestämde vi att nu hade vi tagit vara på kvällen så vi var nöjda och kände för att åka hem. Somnade på tåget och promenerade sedan sakta genom Brighton tills vi klev in genom dörren och så var den första månadsdagen slut.
Translation; It's been a while again I know but hey here's some photos from a trip to London. It was our first month anniversary and I wanted to take Patrick to Mamma Mia to celebrate, so I did. We spent the day enjoying the sun shine and holding hands and walking around Covent Garden and just had such a lovely day just us just in love. It was in the middle of a lot of stress and worries what with essays and deadlines and all and it was such a treat to just put all worries aside for one day and decide to just be relaxed, feel in love and have a nice day in London town with the person I like the most. I really enjoy feeling so happy, feeling so in love and so at peace. And it was so nice to spend a day just doing and celebrating that. 

En vecka i taget II

2016-05-09 17:50:00

On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
Om jag ska vara helt ärlig så har den här veckan mest varit plugg plugg plugg plugg. Jag har de senaste tre veckorna skrivit samman tre uppsater på sammanlagt 10 000 ord, läst hundratals sidor papers om diverse politiska problem och fått träsmak i rumpan av att sitta still. Längtar så mycket efter att få lägga undan datorn, gå ned till stranden och glömma allt vad fotnoter heter.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
För Brighton har varit så jäkla fint på sistone, så varmt, så soligt, så grönt. Varendaste dag vill en bara sitta ute och lapa sol, äta glass och dricka öl, men då en ju istället är fast inomhus mestadelen av dagarna så får en nöja sig med att drömma om sommarupptåg inifrån biblioteket och njuta av kvällsolen på väg hem.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
Men om kvällarna har vi tagit tillvara på all värme som stannat kvar efter att solen gått ned, och suttit i parker, grillat på bakgårdar och promenerat genom staden i shorts och kjolar och linnen. Och bara mått så jäkla bra. Älskar sommarkvällar efter sommardagar, då solen gjort alla så glada och avslappnade och kvällen närmast vibrerar till minnet av dagens värme. Det är så varmt, så somrigt, så romantiskt.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2 
Sen har vi ju också smugit iväg vissa speciellt soliga dagar och njutit av vädret även fast vi borde plugga och jobba. Som när vi alla möttes upp för att plugga men efter nån timma utbrast att nu får vi ändå ta och gå och äta glass. Så tillbringade vi sedan eftermiddagen inne vid fontänen vid Old Steine, tittade på folk, åt glass, hjulade och retades. Så där som vänner gör. Plus ovanstående glass från boho gelato - nutella, banan och jordnötssmör - är att dö för.
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2 
Annars då? Så som det alltid är i deadline times så försöker hjärnan så mycket den kan att hitta på saker att göra istället för att plugga, vilket lett till att vi ägnat mycket tid åt mat. Äta, laga, you name it. Som den där kvällen då vi möttes upp på the North Laine pub, och pratade och åt och drack och mådde så bra. Eller när jag och Patrick bestämde att nu är det dags för portobellosvampburgare och sedan lagade världens festmåltid. 
On my phone pt. 2
On my phone pt. 2
Och så en morgon så vaknade vi helt utan frukost hemma, och bestämde oss för att gå och äta frukost ute. Vi bor högst uppe på en av Brightons kullar, långt från de flesta caféer men alldeles nära Queens Park, så vi köpte croissanter och juice från en cornershop och tog med till parken. Bara jag och Patrick och solen och fåglar, sån jäkla bra start på en dag.
Så för att sammanfatta veckan så har den varit tråkig och stressig och bra, tråkig och stressig pga uppsatser som ju aldrig skriver sig själva, men också så bra pga allt allt annat. På grund av vänner och mat och sol och kvällar och dagar och mornar ute. På grund av att sommaren äntligen är på väg.
Translation; part II of my weekly catch ups. Last week I spent most my days just working and writing essays, three out of four are now done and I can't wait to get to spend a single day not stuck in front of my laptop. The weather has been so lovely lately, with the summer days becoming warmer and sunnier as the deadline pressure increases. I really wish I could spend more of my time outside, rather than just inside the library/our room studying.
I've been up to other things as well though, a part from writing essays. Like spending our evenings out with friends or having them come over for BBQs. Mostly though, we've been enjoying the lovely warm summer evenings, where you stay out until late wearing shorts and skirts and still feeling warm. 
Overall, it's been a busy yet boring yet lovely week, busy in terms of essays and boring in terms of the repetitiveness of writing, but most of all it's been so lovely in terms of weather and friends and mornings and days and evenings out. It feels like summer is on it's way. Finally.


2016-05-04 06:24:00

Harry Potter Studios
Harry Potter StudiosHarry Potter Studios
Något som jag helt glömt att dela med mig av är min födelsedagspresent från Patrick som ju var en överraskningsresa till the Harry Potter Studios. Trodde inte mina ögon när jag fick biljetten till Platform 9 3/4 på födelsedagsmorgonen, och förstod att äntligen äntligen äntligen skulle jag åka dit och se och uppleva allt; se hogwartsslottet och gå runt i diagongränden och smaka butter beer och allt allt allt allt annat (insert super excited emoji).
Och visst, även om butter beer inte var så jag trodde den skulle vara - dvs kall och utan alkohol - så var allt allt annat precis så perfekt som jag förväntade mig. Vi ägnade en hel dag bara att gå runt och titta och peka och kommentera på precis allt, hur Patrick såg ut att höra hemma hos Weasleys, hur jag liknar en Hermione med kort hår, hur utomordentliga quidditchspelare vi skulle vara och vilka kostymer vi gillade bäst. Samt kunde knappt hålla inne all excitement för alla fantastiska ungar som sprang runt i gryffindoruniform och trollstavar i högsta hugg.
Verkligen en sån jäkla bra dag med en sån jäkla fin kille. En sådan där dag som bara var så bra, fast så mycket annat just då var skit. Och för att avsluta den dagen på bästa sätt, efter en lång dag av kyssar(självklart kysstes vi överallt vad annars ska man göra om man är kär i HP studios), skratt och prat, så bestämde vi sedan på kvällen att satan om det ändå inte skulle vara vi. Och så, från och med då var det så. Pojkvän Patrick och Flickvän Frida. Och sedan åt vi våra burritos från la choza och kysstes lite till. Kort sagt: best day ever.
Translation; So one thing I've forgotten to tell you guys about is our trip to the Harry Potter Studios. It was Patrick's birthday present surprise to me, and let me tell you, it was the best birthday present/birthday celebration ever. Getting to walk into the big hall, seeing the castle, tasting butter beer, you name it. It was glorious. And it was so lovely to get to spend such a lovely nerdy day with one of the loveliest nerdiest people I know; reciting dialogue from the films, awwing at all the cute kids dressed in Hogwartsuniform, telling each other pieces of trivia that we know and of course kissing wherever we could find a spot to. Because that's what you do when you're in love and at the HP studios.
Oh, and to finish a lovely day in a lovely way, we later found ourselves at home with some burritos, realising how lovely this all felt and decided that this thing should be a thing. And from that moment on, it's been us. Together. And then we finished our burritos and kissed some more. To conclude; best day ever.

En ganska dåligt undanhålld hemlighet

2016-05-02 08:14:00

USSU Student Awards
Ja, som många av er troligtvis redan gissat, så är den där rödhåriga personen som figurerat i diverse bilder och inlägg både här, på facebook och instagram lite mer än bara en vän. Han heter Patrick, och han är den finaste personen jag någonsin träffat. Vi hade varit vänner länge länge när mars kom, med allt som kom med det, och vi fann varandra. Vi fann varandra under en tid då vi båda var ensamma och längtandes efter en hand att hålla. Så vi höll varandras. Och jag har hållit honom nära sedan dess.
Allt liksom bara föll på plats, och från en dag till en annan så kunde jag inte längre förstå hur det inte hade varit uppenbart tidigare. Hur jag hade kunnat gå runt utan att förstå att han den där nära vännen skulle kunna vara så mycket mer. Så, hej bloggen, här är Patrick. Han gillar spel och soulmusik och stiliga skjortor. Han dansar så ens hjärta slår dubbelslag, och när han lägger sin arm om dig så känner du dig hemma. Han jobbar i affären med mig, pluggar antropologi och har världens sötaste lock i pannan när han vaknar om mornarna. Och han är min pojkvän.
Translation; So, there's a rather badly kept secret I feel like it's time to tell you guys about. And that's about my relationship with that ginger guy up there. That's Patrick, and he's amazing. We've been close friends for a long time, and when march came around with all that came with it, we found each other. We both needed a hand to hold, so we held each others, and haven't let go since. And now I just can't understand how I didn't get it earlier, that that close friend could be so much more. That we could be this.
So hello blog, here's Patrick. My boyfriend. He likes games and soul music and handsome shirts, dances like a god and will tickle you any chance he gets. He is the happiest, loveliest, kindest person I've ever met and when he holds me, it feels like home. You'll get to know him more and more as time progresses, but I think that's all you need to know for now. That, and that I love him. 

En vecka i taget

2016-05-01 13:40:34

I ett försök att liva upp den här bloggen igen, då den ju så länge gått och stått då jag så sällan tar med mig storkameran ut, så tänkte jag försöka mig på min version av Saras veckosammanfattningar. Alltså, visa upp några bilder från telefonen från veckan som gått, och låta de representera mitt liv under de sju dagar som varit. Det blir lite mindre pretentiöst, lite mer spontant, men först och främst så hoppas vi att det blir mer blogginlägg av detta. För inlägg med sämre bildkvalité är väl ändå alltid roligare än inga inlägg alls.
On my phone
On my phone
En stor del av min vecka har tillbringats påväg någonstans, påväg till campus, påväg hem, påväg till en föreläsning eller möte eller seminarium eller jobb. Och Brighton har varit alldeles fantastiskt ovanligt fint att vara påväg i. Soligt, varmt och nästan nästan somrigt. Sådär så en väljer att sitta ute om en har chansen. Så det värmer i ansiktet och får en att känna att åh, visst vore det väl ändå gott med en glass. Så så en faktiskt kan börja tro på att sommaren är påväg.
On my phone
On my phone
Fredagen var kvällen för USSU Student Awards, där jag var nominerad - men vann inte - till Student Rep Achievement vilket ju var ganska häftigt. Så jag och Spud klädde upp oss sådär som en väldigt sällan får chansen att klä upp sig som student, och var så jäkla stiliga tillsammans så jag får ju nästan dåndimpen. Kan säga att vi inte var fullt så snygga 10 timmar senare, då vi stapplade hem efter timmar av dans och alldeles för mycket sambuca.
On my phone
On my phone
The USSU Student Awards är delvis en jättefin tre-rätters middag med storband och tal och utdelningar av pris, men även en av årets största fester. Alla som jobbar inom the Students' Union, är valda till en position, deltar i ett sällskap eller sportlag eller på något annat sätt är en del av vår 13 000 stora studentkår är välkomna, så efterfesten är en ganska stor grej. Hela gänget från affären var där, och vi dansade och drack tills vi knappt kunde stå upp längre och verkligen bara hade det så himla kul.
On my phoneOn my phone
Sedan har ju veckan också varit sådant där vardagligt, och förutom alla timmar jag tillbringat skrivandes på alla uppsatser som ska in alldeles för snart, så var jag ju bakfull hela lördagen och åt eggs on toast och sedan tillgringade hela dagen inne, med tv serier, godis och fish n chips. Och så har jag jobbat. Burit och staplat och ordnat med smör och ägg och allt allt annat som en kan tänkas sälja tills händerna känns torra som sandpapper och armarna tunga som bly.
On my phone
On my phone
I onsdags mötte jag upp Laura för att gå på vår universitets orkesters vårspelning, vilket var en alldeles underbart roande och vacker kväll. De hade deras spelning i the Meeting House, alltså det spirituella möteshuset på campus, som är så himla himla fint. Det var en sån härlig paus mitt i allt mitt i veckan, att sitta ned och lyssna på musik och imponeras av musiker och andas och känna sig levande en stund. Och med det avslutar jag denna veckan.
Translation; I'm going to try a new thing, in an attempt to get myself to write and blog a bit more. I'm just not taking enough photos with my big camera anymore, so from now on I'll try and write one post per week, summing up the past few days with some thoughts and photos from my phone. This week I've been enjoying the lovely weather whilst heading onto campus for essay writing/meetings/work - it's been so lovely and warm that you can't help but feel happy. I've also been looking rather stilish with my dearest Spud as we were preparing for the USSU awards, and danced our socks off at the after party. A part from that I've been hungover one day and worked a few others, and on wednesday I went with Laura to the Brass Band's Spring Concert to see a friend who's playing. It was such a nice evening to spend in a gorgeous building with some of my favourite people, listening to lovely music and feeling ok. To just sit down, in the middle of life and middle of a week and in the middle of everything, and listen to music with friends and just feel good. And that's about my week.

Glädje och gnistrande örhängen

2016-04-30 21:22:32

Student Awards 2016
Igår var jag på Sussex Uni's Student Awards, och hade en kväll fylld med så många starka känslor. Glädje, vänner, drinkar, dans. Men också trötthet, ångest, sorg och oro. Den senaste tiden har jag tänkt en del på hur i helvete en förklarar hur en mår, när en mår så mycket på en och samma gång. Hur en förklarar hur det känns att vara mitt i allt, efter att ha gjort slut och före inlämningsdagen för uppsatser och mitt uppe i ett liv fyllt med fantastiska vänner. När det är så mycket stark glädje och pressande stress och tryckande ledset i en och samma dag och samma kväll, som varvar andetag och tankevarv i en enda stor förvirrande härva.
Hur en sammanfattar en kväll där en är så obeskrivligt trött och ledsen, för hur en gjort illa andra och för hur de gör illa dig, bara för att en stund senare vara så fantastiskt glad och lycklig, för vänner som dansar och drinkar som spills i kramar. Och hur en kan vara så ledsen, bara för att senare kunna vara så glad. Hur livet är ett enda stort virrvarr av känslor och intryck och tankar, som är så svåra att förklara och reda ut men ändå får en att inse hur fantastiskt levande en är. Hur allt, allt, allt, lever och lever om. Och hur svårt det än är att försöka förklara, så är det ändå. 
Translation; I'm finding it hard to accurately represent my life and my thoughts and feelings lately. It's just so much, all the time.Oh and there's a pic from last night, when I went to the Students' Union's Student Awards and felt all the feelings, worry and sadness and so so much happiness. Such strong feelings, mixed with each other and yet atomically independent of one another. Because you're so sad, and then you're so happy. They don't cancel each other out, they just take turn, take every other breath, every other thought, to occupy your mind. And it's confusing, but you just have to accept it and tag along for the ride. I've been thinking about how amazingly alive one feels, when one realises how ridiculously changing everything is. How alive you feel when you're in the middle of a storm of such amazingly strong emotions. Always feeling, always being, always alive. 

Födelsedagsfest eller en oas mitt i livet

2016-04-23 17:36:00

Min 21sta födelsedag var en av de bästa, gladaste dagarna jag haft på länge. En sån där dag som en nästan bara tror att en kan drömma om, när en går igenom så mycket skit med att göra slut och inte ha någonstans att bo och dessutom försöka få ihop plugget mitt i allt. Min födelsedag var som en liten oas bland all oro och stress. En oas i form av en hel dag bara av glädje och vänner och dricka och analoga kameror.
Juste, jag bestämde mig för att jag skulle föreviga min födelsedagsfest med analoga kameror, snarare än min gamla trofasta nikon d7000. Varför inte liksom. Och det blev så himla fina bilder. Sådana där som ens föräldrar har i fina album i hyllan eller i kuvert i lådor under sängen. Som en kollar igenom en lugn kväll medan regnet faller utanför och pekar ut alla gamla vänner. Hur de träffades. Hur de var då. Var de är nu. Bilder från när en var ung men vuxen och så så levande. Ögonblick som förevigats.
Och jag är så nöjd med bilderna från festen på kvällen. Då vi började med karaoke och bubbel med mina närmaste finaste vänner, och sjöng our hearts out. Sedan fortsatte vi till revolution, en bar mitt inne i brighton, där alla andra vänner slöt upp. Vi drack drinkar och pratade och lyfte bord och jag blev överraskad med tårta och fick så många kramar av alla de som betyder mest i livet. Vänner från plugget och jobbet och de allra allra närmaste.
Jag hoppas så att även dessa bilder läggs in i ett album och sparas och i framtiden tas fram regniga kvällar för att minnas. Inte hur skit livet var i övrigt, eller hur stressad jag varit den veckan eller hur jag grät dagen efter över expojkvännen som bara var skit. Jag hoppas att dessa bilder tas fram för att minnas hur fin den här kvällen var. Hur vi var unga men vuxna, mitt i livet och mitt i ett leende. Så glada och så levande. Jag hoppas dessa bilder sparas och blir minnesbilder från alla glada ögonblick från min 21sta födelsedag. En oas av glädje mitt i livet.
Translation; My birthday was one of the best days I've had in a long, long time. One of those lovely, happy days with the best people you know. One of those days that you don't really dare wish for, when life overall is shitty and stressful. But no matter, this one day was lovely. And I'm so happy we decided to take some disposable cameras with to the birthday party, so that we forever can remember that happy day and happy evening. How we started out with karaoke, sang our hearts out to ABBA and Nicki Minaj, and then had all the drinks over at Revs. How Laura and Phil and Patrick had made birthday cake, and how Bia and Chelsea looked with their drinks in hand.
There's something special about analogue cameras, that just reminds you of those evenings when your parents brought out their old photos from when they were young but grown up. Right in the middle of life and right in the middle of a smile. And I hope these photos will become that too. Photos that you bring out on rainy evenings to remember how it was to be so young and yet so grown up but mostly just so happy. That they get to be a rememberance of this one happy evening, an oasis in a time of shittiness. A monument to happy days, cake and the loveliest, loveliest of friends.


2016-04-21 20:33:00

♦ Håret är klippt 
♦ Solen skiner 
♦ Uppsatserna är oskrivna 
♦ Du oroar dig och är så trött 
♦ Sommaren är bara runt hörnet. Du fixar det här. 
Translation; a life update. I've cut my hair, the sun is shining, my essays are yet to be written and my head is so heavy and tired. But summer is just around the corner. I think I might be able to get through this. 

Vem jag var när jag var 20

2016-04-03 11:33:00

Imorgon är min födelsedag, dagen då jag fyller 21. Dagen jag lämnar året då jag var 20 bakom mig, med allt allt allt det varit. Men också allt allt allt jag varit. Allt jag just nu är. Så innan klockan inatt slår tolv och jag övergår till ett nytt år i livet, ett nytt år att fylla med minnen och känslor, så vill jag åtminstone försöka stanna tiden. Spara den jag är just nu. Vem jag var när jag var 20.
Mina vänner kallar mig Frida, Friday, Old Gus eller Swede, och de vännerna är det finaste jag har i livet. Jag har alltid haft vänner, men aldrig som dessa. Sådana som jag kan ringa mitt i natten och veta att de kommer springande, som ringer mig när deras lägenhet fylls med rök för de vet att oavsett var jag är så är jag snart där. Vi har varandras ryggar, finns alltid för varandra. De är med mig och peppar och hejar när det är valtider, de sitter och håller handen och torkar tårar när det är dags att göra slut och de sitter på stranden och väntar och vinkar och ler när vi bestämt att ikväll är en grillkväll. De är de finaste jag har.
Jag har börjat tycka mer och mer om mig själv. Tappade sjukt mycket vikt genom februari, men ägnade sedan mars åt att återgå till vanliga jag igen. Tyckte inte om smala tunna jag. Det var ju inte jag. Och med varje måltid jag åt visade jag ett mentalt finger åt alla gamla hjärnspöken som aldrig tyckte att jag dugde. Jag duger. Jag är okej. Även fast jag fortfarande med varje komplimang undrar när omvärlden kommer inse att jag inte är så bra som de tror jag är, så börjar jag mer och mer också ta åt mig komplimangerna. Lyssna. Ta in. Och försöka förstå att det de säger menas och är sant.
Jag är singel, och känner mig mer jag än jag gjort på länge. Är så glad att få vara ute så länge jag vill, hemma så länge jag vill, och att aldrig mer behöva känna att jag behöver be om ursäkt för den jag är. Att jag är stark i mig själv. Och det där hjärtat som vant sig vid tanken att aldrig mer få känna ny kärlek, pumpar och spritter så där som jag glömt att hjärtan kan pumpa och spritta. Jag är lite kär på nytt. Och så glad i att få känna känslor, känna mig själv leva, på nytt. Längtar efter sådana nätter som Sandra Beijer skriver om, om långa nätter med klackar och drinkar och kyssar i hörn. Om ögon som möts och känslor som sprakar. 
Jag ser fram emot framtiden, mot våren och sommaren och de nästkommande åren. Att få ha en till sommar i Brighton med klackar och vintageklänningar och grillkvällar i solen. Kicka ass som Sussex Uni's Women's Officer. Få hitta nya engelsmän att kyssa i gränder och nya ögon att förlora mig själv i. Fira min födelsedag med ett storkalas och glitter och drinkar. Ta tag i pluggandet igen och lämna in mina uppsatser och bara känna mig så stolt över att jag gör det så bra. Känna solen i ansiktet när jag kliver ut från biblioteket. Få fortsätta leva livet, med mina finaste vänner i denna fina stad där jag känner mig så så så hemma. Jag mår bra. Jag är bra. Och jag är precis där jag vill vara. Vem jag var när jag var 20, är precis den jag ville vara.
Translation; I'm turning 21 tomorrow, and leaving all I was when I was 20 behind. But before that happens, I thought I'd try and preserve who I was when I was 20. As far as that's possible, in a piece of text.
When I was 20, I would've been nothing without my friends. They're the kind of friends I never knew a person could have, the kind of friends that would come running in the middle of the night if you needed them, and who would call you when they need someone because they know that no matter where you are, if they need you, you will soon be with them.
I'm also becoming better and better friends with myself. Starting to appreciate me, to feel like the person I am and the body I have is actually kinda cool. And for every positive thought I'm flipping the finger to my old ghosts, telling the thoughts that said I wasn't good enough that yes yes I am. I'm good. I'm alright.
I'm also single, and so happy to finally get to be my own atomic individual. And I'm looking forward to feeling and falling in love again. To dance all night and kiss in alleyways and just get to be me and enjoy being just that. Me.
I'm looking forward to the future, I actually can't wait to turn 21 and experience everything that 21 will bring with it. To kick ass as women's officer, to hand in my essays and feel proud of the work that I've done. To spend summer evenings down on the beach with my friends, late nights on the dance floor, mornings riding the bus to work and my days in the library. To catch someone's eye in a crowded room. Feel the sun warm my face as I step out in the sunlight. Drink copious amounts of wine and complain about life. But still, really, deep down, feel really happy.
And that's what life was when I was 20. Who I was when I was 20.

Fasader eller en vecka i Wien

2016-03-25 14:11:00

Bara några dagar efter att vi gjorde slut åkte jag till Wien. Det var en sedan länge inplanerad akademisk resa med min fina International Relations Society som bara råkade komma så perfekt i tid. För det var så fint att bara få komma bort, vara jag, någon annan stans. Få lära känna mig själv igen, hitta mig själv någonstans jag aldrig tidigare varit. Komma bort. Hitta hem.
Det var en akademisk resa då vi besökte massor av internationella organisationer, som OPEC, FN, IPI med mera med mera, men vi hade också så himla mycket fin tid att bara var i Wien och ha det bra. Äta strudels, dricka öl, tappa bort oss och snubbla fram sent om nätterna. Bo på vandrarhem och åka ubahn och kommunicera på hackig tyska. Bara vara nytt. Bara vara vi.
Translation; Just a few days after the break-up, I went away to Vienna for a week. It was a long planned trip with IRsoc that just happened to come so suitably in time. It was lovely, to just get away and be with friends. Find me again, go away to find home.

Om att göra slut

2016-03-22 15:21:00

Så en morgon, när jag gråtit hela natten och vaknat med tomt huvud, kan jag inte få tanken ur huvudet. Jag sitter i sängen, i sovtröja och röda ögon och ser honom gå runt lägenheten. Kanske plockar undan frukosten, kanske klär på sig. Jag minns inte. Det jag minns är hur jag säger att 'jag orkar inte mer'. Han sätter sig ned på en stol och ser på mig, med de där ögonen. De guldiga ögonen som jag brukade älska så intensivt. Som brukade se på mig med så mycket glädje. Nu är de tomma. Bruna. Vanliga. Och vi pratar. Pratar. Pratar. Tills han frågar 'så är det slut nu?'. Och jag svarar 'ja'.
Solen skiner idag och jag är på väg hemåt. Går igenom parken och ser hundarna leka och hör ljudet av skateboards borta vid skateparken. Folk pratar. Och solen skiner. Så varmt. Det känns som vår. Ute. Och inne. Jag tänker hur lätt det känns att gå, hur lätta mina steg är, hur lätt hjärtat pumpar, hur lätt glädjen känns. Det är tre veckor sedan vi gjorde slut, tre veckor sedan jag gjort mig själv hemlös. Han bor i lägenheten, jag bor överallt annars. Och jag som brukade oroa mig sjuklig över att jag inte visste vart jag skulle bo nästa år, nöjer mig nu med att veta var jag sover inatt. Hos en vän. Eller en annan vän. Jag har så många, så många fina, som alla erbjuder mig en säng eller soffa att sova i. En famn att krama. Ett tak att bo under. Och jag har aldrig varit mer utsatt - hemlös i ett helt annat land - men också aldrig känt mig mer fri.
Det är så konstigt, att tänka tillbaka på våra tre år. Hur fint det var. Hur mindre fint det kunde vara. Och hur det som skulle vara förevigt tog slut. Och hur det, när jag tänker tillbaka på det, känns det som en evighet ändå. Som sin egna lilla evighet. En tidsrymd som alltid kommer finnas för den var ju så evig när den var. När en var i den. Men nu, nu är jag ute. Nu har den tiden som var vår frusit, det som var vi blivit statyer av vilka vi var. Statyer från en annan tidsrymd, en annan evighet. Och jag känner mig så mycket mer jag här. Så mycket mer levande. Jag hade liksom glömt att jag kunde vara såhär; så glad, så fri, så lätt. Så jag. Trodde att jag aldrig skulle kunna klara av att ta mig ur den där tidsrymden, att jag aldrig skulle vilja bara vara jag, att jag alltid från och med då för alltid skulle vara i ett vi. Men så nu, tre veckor senare, är jag bara jag. Och jag är så lycklig. Så glad. Så jag.
Translation; I broke up with my englishman. It was hard. So hard. But it feels right. And now, three weeks later, I feel good. I feel happy. I feel like me. Finally.

En ouppskattad kommentar är inte en komplimang

2016-01-30 20:12:00

bob the hair
bob the hair
Håret som klipptes kort senast i december har nu blivit ännu kortare, och jag trivs som fisken i vattnet. Känner mig lite vuxnare. Lite mer jag. Jag kände mig som en leende skönhet i långt hår men känner mig nu som en cool kvinns i kort. Och jag gillar det. Jag gillade visserligen att vara en leende skönhet också, men det känns inte som jag just nu.
En av anledningarna till denna förändring, är antalet ouppskattade kommentarer långhåriga söta leende jag fick, och hur jag reagerade på dem. Kommentarer som inte gör en glad, utan bara bara gör en trött. Jag jobbar ju som ni kanske vet i mataffär, och får dag ut och dag in prata och hjälpa diverse kunder i varierande berusningstillstånd. Och en hel del av dem tar sig friheten att kommentera mitt utseende. Främst så påpekar de att jag är så ung och söt. Du ser ut som 13 säger de, och ler som att de förväntar sig ett tack. Som att det är en komplimang att se ut som 13 när jag är 20. Som att det är en nödvändig kommentar att lägga till medan jag packar deras varor. Och visst, det kanske vore en ok kommentar, om det inte vore för vad som sedan brukar följa; '...vill du följa med ut ikväll?'. 
Och det gör mig så hopplöst trött. Män som tror att deras kommentarer är en komplimang. Som att jag som kvinna ska uppskatta att höra att jag ser yngre ut än vad jag är. Och dessutom följa med ut med nån random snubbe som tänder på mig trots att han tycker att jag ser ut att vara 13. Usch. Fy. Blä. Fast glada söta jag sade inte ifrån. På höjden sade jag väl till att den enda siffran som är relevant just nu är hur mycket deras öl kostar, och tack men nej jag har det bra här. Och sedan sade jag åt de att ha en bra kväll. Som att den här konversationen vi precis haft inte förstört hela mitt skift. Och jag är så trött på att vara den personen. Den som ler när människor beter sig svinigt, som inte säger till när det känns fel.
För hur tänker jag att världen och livet ska bli bättre, om jag inte ser till att ta varje liten kamp för att förbättra den? Till och med en sån liten som att säga åt de där männen som tror att deras kommentarer är smickrande, att deras kommentarer inte är en komplimang, inte för mig. Att mitt kön och min ålder och mitt utseende är irrelevant för detta utbyte. Jag vill just nu bara vara en namnlös könlös anställd i en affär där du valt att köpa dricka, hejdå ha en bra kväll. Jag vill säga åt dem att jag som kvinna vill kunna gå igenom ett skift utan att få mitt utseende kommenterat. Inte så att jag tänker bli otrevlig mot alla jag möter, men jag tänker sluta le åt de som är otrevliga. Våga säga ifrån och säga till att en ouppskattad kommentar är inte en komplimang.
Inte för att en hårklippning förändrar allt, eller för den delen att alla med kort hår är som jag vill vara med kort hår. Men med yttre förändring kommer inre förändring, och det är precis den här förändringen jag vill ha. Precis den kvinnan jag just nu vill vara.
Translation; I've cut my hair. One reason why, is to try and change the way that I behave, and the way that I'm perceived. To stop smiling when people behave like shit, and to actually stand up for what I belive in when I feel it necessary. How can I expect the world to change for the better, if I'm not trying hard to change it myself too? I don't want to be the cute lil girl who smiles when people are mean, I want to be a cool woman who says no when she thinks no. And cutting my hair feels like a good step in the right direction. I mean, I already look cool. Now I just need to behave cool too.

Koraller, sovmornar och fika

2016-01-28 22:11:00

Vi har en veckas ledigt nu, mellan tentaperioden och pluggterminen, som jag tillbringar så gott jag kan med alla mina finaste vänner. En fika med Patrick, lunch med Joana, fest med jobbarkompisarna, långa sovmornar med engelsmannen, och så ett besök till akvariet med Chelsea och Laura. Det är så fint, att bara ha tid att vara vi och ha det bra. Få njuta av mitt Brighton; solen (när den kommer fram), blåbärsmuffins, skratt och fylleprat. Och det är så lyxigt, att få en hel vecka ledigt mitt i slutet på januari, att få göra vad en vill. Få vara med precis de en vill. Och psst, för de som läser på mobil, så är ovanstående bilder gifar. Klicka på dem så får ni se firrarna röra sig.
Translation; we've got a week of from uni, before term starts on monday, and I'm spending it with my favourite people. We're having lunch, coffe, partying and visiting the aquarium. It's so lovely, and such a treat, to get to have an entire week to spend as you please. With whom you please.

En liten klänning

2016-01-24 05:20:00

Checks and balance
Checks and balance
Så, plötsligt, kommer den där känslan. När en letat och letat efter en klänning, gått rada upp och rada ned och noggrant kollat på varje plagg, bara för att plötsligt se den hänga där. Bara för att .hitta.den. En sån klänning som sitter perfekt på alla sätt och vis, och bara får en att känna sig så fin och bekväm på en och samma gång. Med finmönster och rolig urringning och perfekt lång kjol och i mjukaste tyget har denna nya klänning seglat upp på topplistan av klänningar omedelbums. Vill mest leva i denna klänning jämt, typ. Fast först ska jag nog ta och stryka den.
Translation; I've got a new dress! It's gorgeous, really comfortable and perfect in every way.

En ledig dag i livet

2016-01-22 07:37:00

A day in Brighton
Hej på er! Så här såg jag ut igår, andra dagen ledig efter sista tentan och så glad och nöjd. Har här redan hunnit med firarfika med oscar, mysmiddag med patrick och alice och engelsmannen första dagen ledig, och en hel lång sovmorgon till kl 2 fylld med harry potter dokumentärer och abbalåtar på andra dagen. Men sedan, vid klockan 2.12 så tyckte jag att det var dags att ta tag i dagen. Smink på, jacka på, halsduk på, selfie tagen och ut!
A day in Brighton
Jag promenerade ned till the North Laine, en av brightons promenadgatsområden som är fyllda med små butiker och massor med folk. Tycker så mycket om att strosa runt i de här kvarteren, det finns alltid så mycket att kolla på. Fast jag hade mer i tanken än bara att titta på folk, och styrde kosan mot mina favoritaffärer för vintagekläder.
A day in Brighton
Så med massor av radioprogram laddat i hörlurarna ägnade jag ett par timmar i mina favoritgömmor, letandes efter klänningar och skjortor och kollandes på tjocktröjor och platåskor och bara bara njöt. Älskar verkligen vintageaffärer. Så mycket grejer, som även om en inte ska köpa't bara blir glad åt att det finns. Njutning utan begär. Förutom åt alla tylliga balklänningar. De har jag allt begär i världen för.
A day in Brighton
Jag provade även en hel del klänningar och tröjor och kjolar, en hel del som lämnades kvar men även en del som kom med hem. Några klänningar och så ovanstående skjorta, för att vara lite mer precis. Jag brukar alltid spara spara spara pengar, men efter en intensiv pluggperiod älskar jag att få gå i affär och bara unna mig ett två tre plagg som tack för att jag klarat mig igenom det. Det är så jäkla fint att få vara student med jobb, så att jag har råd och möjlighet att när jag verkligen vill kunna unna mig lite lyx.
A day in Brighton
Och sedan gick jag till mitt favoritställe, the Emporium, för en kopp choklad och bokläsning. Har varit där så mycket på sistone att hansomstårbakomdisken känner igen mig och vet vad jag ska beställa. En varm choklad? Jatack. Efter en stund kom även min bästa Joana förbi, så satt vi ett par timmar och pratade framtid och pojkvänner och böcker och uppsatser. Tycker så mycket om min Joana. Och sedan var den dagen och den utflykten över. Så fint att få tillbringa en hel dag åt så enkla, lättsamma och fina saker.
Translation; My exams are over!! Woop woop! And I decided to celebrate with the calmest day ever. After a sleep in until 2 (spent watching HP documentaries and listening to ABBA), I went down to the North Laine to look for (and buy) some vintage dresses and shirts, something I can genuinely spend hours doing. I love vintage stores, filled with so many glorious shoes and clothes that I even though I know I won't buy am just so happy that they exist. Pleasure without desire. And then, to top off an already great day, I went to the Emporium for some hot chocolate and reading, and chitchatting with my bestest Joana. It's such a joy to just get to spend a day without any must do's, and instead just relax and enjoy how lovely life can be, post exams and post payday.

En klännings historia

2016-01-19 07:08:00

Jag tycker verkligen så himla mycket om återanvändning, och speciellt när det kommer till klänningar. Inte bara för att de är helt fantastiska, utan även för att jag älskar deras historia. Det är så fint med kläder som inte bara sytts och hamnat på en galge utan sytts och sedan levt ett helt liv innan de hamnat på galgen där jag hittar dem och tar med dem hem. Och jag älskar historien de berättar bara genom att vara. Balklänningen med en vinfläck från när de dansade så fort att glaset skvimpade över. Skjortan med en knapp borta från den där varma sommardagen då de bara måste in i sjön och allt åkte av lite för fort. Kjolen med en reva i nederkanten från när hon gick genom snåren en sommarmorgon och plockade bär. Bläckfläcken på ärmen från det där provet. 
Jag älskar att fundera på vilka människor det är som gråtit och skrattat och levt i de här klänningarna som nu blivit mina. Vilka de var, hur de såg ut. Det enda jag vet om dem, är det enda jag vet att vi delar; samma klädstorlek. Allt annat är ett enda stort mysterium. Vilka var de? Jag älskar att undra och tänka och fantisera över det. Det enda som är lite sorgligt, är att alla dessa undranden aldrig får svar. Jag vet ju inte vem det var som beställde den gula balklänningen, eller vem som spillde dricka på min röda kjol. Jag kommer aldrig få veta det. För hur mycket jag än gillar att tänka att mina klänningar levt ett liv innan mig så kommer de ju aldrig kunna berätta om det. Det förblir förevigt ett mysterium.
Därför tycker jag det är så fint när jag får kläder av släktingar och vänner, och får höra klänningens historia. För då blir historien så nära, så riktig. Den här klänningen är ny för mig men inte för världen, och den har jag fått av min moster. Den köpte hon när hon var i USA under det tidiga 80-talet, och den har sedan dess fått vara med på kusindop och festligheter. Detta mönster och dessa krås och denna kjol och dessa knappar har en hel lång historia, precis som alla mina andra klänningar, men den här historien behöver jag inte fundera över. Jag vet vad den varit med om. Och jag tycker det är så fint. Jag vet vilket liv den levt, för det är inte bara klänningens historia utan min familjehistoria. Och nu, när jag fått ta med den hem och ta med den ut, får jag fortsätta den historien. Jag får det fina uppdraget att låta klänningen leva lite till. 
Translation; I love vintage dresses. So much. And not just because they're gorgeous, but because there's so much to them. So much history. When I buy them, they've already lived a life. Someone else once had them, lived in them, laughed in them, cried in them. Spilt wine and went on walks and kissed red lips in the sunlight. I love that. I love how they have a story, and how wearing them allows me to continue that story. This dress was given to me by my aunt, who bought it in the US in the early 80s. And what I love so much about it, a part from the fact that it's gorgeous, is the fact that I know the story, the person, that lived in it before me. I know my aunt, and she's told me about when she wore it. About the story of the dress. And it feels so lovely, to hear the story and not just ponder about it. And so honourable, to get to continue it. To give the dress a bit more story, just by living in it and laughing in it and crying in it a little bit more.

Vänner, dricka och värmelampor

2016-01-17 14:12:00

Söndag, och dagen efter första tentan. Jag är bakfull, trött, men glad och tänker fira min söndag med att inte röra mig ur sängen på hela långa dagen. Kom inte hem igår förrän sent, efter en hel dags firande/sörjande över första tentan, och ska nu idag ta tag i pluggandet inför nästa. Och med lite kaffe, huvudvärkstablett och vatten klarar jag väl av det med. Gårdagens tenta var en sån som en kliver iväg från utan en enda aning om hur det gick. En sån där tenta som en behöver ett rejält kompisgäng, timmar av skratt och hinkvis med dricka för att hantera. Så precis så tillbringade jag hela min gårddag och kväll. 
Jag mötte upp några av mina favoritpersoner tidigt på eftermiddagen, för lunch, cider och prat. Vi satte oss på uteserveringen och stannade i timmar, tills solen gått ned och värmelamporna inte längre var tillräckligt för att värma och pratade, drack och mådde bra. Kom fram till att vi kanske sitter i skiten, men åtminstone så sitter vi där tillsammans. Och sedan gick dagen in i en sån där kväll där en bara går hit och dit och överallt har det bra. Hem till en vän. Iväg till en annan pub. Och sedan till ett farväl-party. Överallt dansgolv att utnyttja, famnar att krama och vänner att umgås med. Och sedan, när klockan är tolv och fötterna ömmar, trillar en hem. Vet inte om vi dränkte sorg eller firade framgång. Men fint var det ändå.
Post-exam hangout
Post-exam hangout
Post-exam hangout
Post-exam hangout
Post-exam hangout
Translation; one of two exams done with, and yesterday was a day of celebration. We spent almost ten hours in different bars/homes/parties, and just had so much fun. Ranted about misogy, laughed at embarrassing moments and shared in our post-exam stress. The kind of evening that you get hungover from, but not so much because of the drinks, but because of all the energy that you spent. From all the dancing and laughter and walking and talking. Yesterday was fun. But today, revision is back on the schedule. And with some water, chocolate and pain killers I should be able to get through that, too.

Sexual assaults should never be blamed on ethnicity

2016-01-12 13:16:00

Winter Wonderland

CW; sexuella trakasserier. Jag blev arg. Riktigt jäkla arg, när jag såg hur invandringsfientliga grupper och partier använde de sexuella trakasserierna på nyårsnatten i Köln. Hur de vågar använda kvinnors trauma för sin egna vinning, hur de vågar göra sexuella trakasserier till en fråga om kultur och bakgrund, när vi alla vet att våldtäktskultur finns världen över. Så jag skrev en text och publicerade i vår studenttidning. Den är ju därför på engelska, men jag tycker den är precis lika viktig och relevant här i sverige. Så här är den.  

♦ ♦ 

2016 is here and anti-immigration parties and groups have started it by taking on the issue of sexual assault. Pegida organised massive demonstrations against the issue, UKIP politicians codemned the perpetrators, and I’m personally only waiting for pigs to start flying too. I mean, these are the people my friends and I have spent years arguing with over why feminism isn’t humanism and why a maybe when it comes to consenting isn’t a yes, the people who have called us hysteric feminists for telling them off for making rape jokes and man haters for criticising the patriarchy. In my eyes, these groups do not have a record for standing behind women’s issues, so excuse me if I’m hesitant to applaud their new approach in response to the sexual assaults in Cologne.

The sexual assaults on New Years Eve in Cologne has become major international headlines, with many left appalled by the story. However, it wasn’t until a few days after that the police announced the full story, the full scale of the harrassments, and one more piece of information was announced; a lot of the assaulters were of foreign descent. This is where the anti-immigration groups became involved in the story, with the anti-islamic group Pegida criticising Germany’s immigration policies, and Farage warning the UK that similar situations could soon take place in Britain too, thanks to EU immigration law. They’re concerned about sexual assault, but only in relation to their anti-immigration agenda.

To sum it up, Pegida supporters and UKIP politicians are taking a stand against these perpetrators and condemn sexual assault, which is good. Only, they’re blaming it all on the influence of foreign culture, basically saying that these men sexually assaulted women because they’re foreign, and reducing immigration would solve the problem. As if women aren’t assaulted every day, by men of every culture and every nationality. Anti-immigration parties and groups have come forward blaming sexual assault on ethniticy and culture, despite rape culture being alive and well worldwide. Sexual assaults aren’t exclusive to a certain ethnicity; perpetrators of sexual violence are predominently men of any ethnicity and culture. 

In response to the sexual assaults in Cologne, many women went to twitter to tell their stories of sexual assaults. How they, from as early as 12 years old, have been assaulted by men. Cornered up by class mates, touched up by friends, made use of by colleagues. However, I have so far seen no support from anti-immigration groups to these posts.  Where is Pegida’s outrage over the increase of sexual assaults during oktoberfest? Where is Farage’s condemnation of sexual violence in the UK, where 77% of perpetrators are white? They don’t seem to want to know about the problems of rape culture in european societies, with predominently european perpetrators. They only seem to listen to our stories of sexual assaults if they can use it against immigrants; they’ll only deal with our problem if the solution is reducing immigration.

 Don’t get me wrong, I’m all for victims of sexual assaults being supported, and for sexual assaulters being internationally condemned. I just refuse to have women's causes kidnapped by racists who blame sexual assault on ethnicity, when women, or indeed all genders, are sexually assaulted by perpetrators of all cultures and backgrounds. Reducing immigration wouldn’t solve this problem. Attacking the existence of rape culture in european societies would. So, as it turns out, it’s 2016 and nothing is really new under the sun. Supporters of anti-immigration groups are most probable to keep on calling me and my friends hysteric feminists, and to use anything they can find to further their own political agenda.

Translation; I got really angry over how anti-immigration groups uses sexual harrassment to further their own political agenda, and wrote a piece on it.


En students utsikt i tentatider

2016-01-12 11:03:00

Om bara några dagar har jag mina tentor för höstterminen, en på lördag och en på tisdag, och i dagarna som varit och kommer så rör jag mig så lite som möjligt. Faktist, så sitter jag mest stilla vid vårt lilla matbord och antingen äter, ser på youtube filmer, eller pluggar pluggar pluggar. Något som lyfter upp tillvaron, dock, är ett litet informellt nyårsmål jag gett mig själv, nämligen att lägga mer pengar på frukt och mindre på sötsaker. Inte så att jag inte kan köpa sötsaker, men så att jag har råd med frukt. För det gör ju frukostar, som förra året var så tråkigt studentiga med gröt och te och inget mer, så himla mycket roligare.
Men det jag ägnat allra mest tid åt den här veckan är plugget. Det tog mig så himla länge att komma igång med pluggandet, så att när jag träffade kurskamrater med gråt i ögonen av stress så hade jag fortfarande knappt öppnat den första boken. Väldigt ovan känsla för mig, som annars är först av alla att stressa och oroa mig. Men det känns ändå väldigt skönt, att istället för att oroa mig lita på mig själv och vad jag kan. Ta det en dag i taget och som det kommer, istället för att stressa upp mig bara för att jag tror att jag snart kommer bli stressad. Men nej ni, nu ska jag återvända djupt in i alla böcker jag kan hitta om internationell teori och europeisk politik. Vi hörs senare.
Translation; Revision time is go and I'm finally revision and not just procrastinating. I'm actually spending most of my time by our dinner table/desk and the pictures above show you what I spend most of my time doing; eating food and books. Please do notice how unusually luxorious the breakfast is, with avocado and two types of fruit. I've decided to eat more fruit and less naughty sweets and so far so good. But now I better get back to revising again, I'll talk to you guys later.


2016-01-07 23:36:00

Starry night
Starry night
Starry night
Starry night
Jag älskar nätter, stjärnor, månen. Evigheten, så nära och ändå så långt borta. Hur det gömmer sig på dagen bakom en slät blå himmel upplyst av sol, bara för att långsamt komma fram, avtäckas, när natten kommer. Hur himlen förvandlas från blått till evighet. Nattsvart djup, med små små prickar av ljus. Hur vi, när solen gått ned och alla gått och lagt sig, kan se hela vägen in i universum. 
Det är så fascinerande, med de gigantiska stjärnorna som lyser så långt borta att de för oss bara ter sig som prickar i mörkret. Giganter vars ljus rest så länge, så länge, så att den bilden av stjärnan, det ljuset som vi ser, är tusentals år gammalt. För så länge har det tagit för ljuset att resa ända till oss. När vi kollar på stjärnorna ser vi bakåt i tiden. In i evigheten, i både tid och rum. 
Min engelsman älskar stjärnor och universum också. Fast han vet lite mer om det än jag gör. Och när vi sist var ute, mitt i natten, och kollade upp mot stjärnorna, påpekade han att natten om vintern har ganska få stjärnor. I varje fall i jämförelse med sommaren. Det är för att vi om sommaren här uppe i norr ser in i vintergatan med alla dess stjärnor. Men på vintern, då ser vi ut. Ut i det stora djupa universumet. Ut i evigheten.
Translation; I love the stars, and the nightsky, and the moon. Starry nights are the best nights by far. I can stand in the cold with my face towards the stars until my neck akes. Just looking, at the light and the dark and eternity. One of my favourite facts about stars are that we, when we look at stars, actually look back in time. Or, as the stars as so far away it takes the light years and years to travel to us. So once the light hits earth, the light might be thousands years old. The projection of stars that we see is no longer the actual star right now but a thousand old projection travelling through space. Like a ghost from the past, but so vivid to us. Another fact, which I love, is that in the north we face towards the milky way in the summer time. That's why summer nights are so starry. But in the winters, we face out. Out into the big, empty universe. That's why the night sky in the winter is so dark. Because we're looking out into eternity.