Denna dagen, ett liv

Publicerad 2015-12-31 15:30:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Så har vi alltså kommit till slutet på 2015. Sista dagen på ett helt år. Det har hänt så mycket, sånt som längtats efter och tänkts på och annat som bara hände och som nu saknas. Det har varit ett långt hår. Ett händelsefullt år. Så svårt att sammanfatta. Det är ju så stort. Men vi kan ju försöka. Sammanfatta 2015 i några stunder av alla, som jag kommer minnas som mitt år. Några av de stunder som jag kommer spara från 2015.
 
DSC_7131 (kopia)
 
När vi satt där på det kullerstenslagda torget i Ghent, under en stjärnklar himmel, och lyssnade till tonerna från pianot som någon ställt fram. Vem som helst fick gå och spela, och vem som helst fick sitta och lyssna. Och det var så drömmigt vackert. Du, jag och belgien. Och massa, massa kyssar.
 
När jag satt med en kaffe i handen och fjärilar i magen och pratade med dig om att ansöka till ett forskningsprojekt, och du sa att du tyckte så mycket om mig. Att det är sällan en träffar en så bra student. En sån trevlig person. En sån dedikerad elev. Och jag, som tycker så mycket om dig, som föreläsare och kunskapsperson och människa, kunde inte tro mina öron. Att lilla jag, som alltid tvivlar på mig själv, fick höra att någon som är så bra tycker jag är bra. 
 
DSC_7200 (kopia)
 
När vi började dansa hela stora gänget, fastän vi var i en pub där ingen dansar och vid en tid då fötter oftast står stilla. Någon började bugga, och rätt som det var tog du tag i mina händer och vi började snurra runt. Och jag hade på mig min finaste dansigaste klänning, som spred sig i vågor runt mig. Du är en sån där vän som jag inte visste att jag hade så nära förrän du allra mest behövdes. Och så hamnade vi där, i en bugg mitt i livet på en onsdagkväll.
 
När jag såg ett missat samtal från pappa och visste, visste, visste inom mig att nu var det över. Låste upp telefonen med darrande hand och hörde signalerna gå. Vi pratade i några minuter, och du berättade att sista andetaget hade dragits. Nu hade den berättelsen fått sitt slut. Vi lade på, och jag tände ett ljus. Höll om min engelsman, grät, och längtade till pappa.
 
Bae of the Beach
 
När vi satt på det där torget i vårsolen i stockholm, jag och mamma, och kollade på de nyutslagna körsbärsblommorna. Vi hade promenerat runt söder, och du hade berättat om hur det var att jobba på dagis och resa runt jorden. Det kändes så fint, att få en dag bara vi två. Vi två, sol, glass, och så shopping med Elsa Billgren. 
 
När vi grillade på stranden i Brighton. Vi satt och pratade skit och skickade dressingen och åt halvljumma paprikor med vegetariska hamburgare. Måsarna försökte ta mat och bakom oss satt ett skränigt gäng med klirrande flaskor men det gjorde ingenting. För vi var där, vi i gänget, på brightons strand och grillade burgare. I sommarsolen och sommarvinden och sommarkvällen och sommarkänslan. Och det var så jäkla fint.
  
DSC_7115 (kopia)
 
 
Men, mina berättelser och händelser har ni ju redan hört en hel del av det här året. Något jag skulle vilja höra, om ni har tid och ork och vilja, är ert år. Era berättelser. Era stunder. Om så bara en. Hur kommer ni komma ihåg ert 2015? Vilka ögonblick kommer ni spara? Och juste, gott nytt år.
 
Translation; and so, we've reached the end of 2015. Here are some of the memories which I will remember as my year. I'm sorry, but I won't translate them for you today, you can ask google for that. However, if you'd like, I'd love to hear some of your stories and your memories. What will your 2015 be remembered as? Which moments will make up your year? And also, happy new year.
  

En förändring

Publicerad 2015-12-30 18:55:00 i Livet,

New hair
 
 
New hair
 
 
Jag har gått och klippt håret. Något ni kanske redan vet, om ni följer mig på instagram eller twitter eller för den delen har träffat mig i riktiga verkliga livet. Annars, så vet ni det nu. Jag har mest hela hösten gått runt och varit irriterad på mitt långa hår, som fastnar under armar och ramlar av i drösar och tovar ihop sig under mössor. Med kluvna toppar och ojämn tjocklek, som bara fått växa för att det liksom var enklast så.
 
Jag intalade mig själv att långt hår ju var fint, och enkelt att sätta upp i frisyrer, och ju är så snyggt lockat. Men om en inte har ork att borsta i timmar eller tid att locka håret i åratal eller plats för frisyrer under cykelhjälmen, så försvinner ju de där fördelarna. Och så, efter tillräckligt betänketid och tid tillbringad med sökningar på kort hår och lugg så bokade jag mig en tid och klippte av håret. Och det var banne mig det bästa beslutet jag tagit på länge. 
 
Translation; I've cut my hair! And I've with it gone from being annoyed at it getting stuck under arms and falling off in handfuls and needing hours to brush, to loving it once more. Short hair is the bomb. 
 

Vinterlandet

Publicerad 2015-12-25 11:55:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Winter Wonderland
 
 
Winter Wonderland
 
 
Winter Wonderland
 
 
Winter Wonderland
 
 
Jag är ganska tom på ord men väldigt fylld av lycka. Vi går på långpromenader i pudersnö och skarsnö och djupsnö, tittar på stjärnor mitt i natten och äter pepparkakor hela dagarna långa. Bara några steg från huset har vi djupskog och utsikt och myrar och renspår, och överallt ligger det svenska winter wonderland som jag längtat efter så. Det wonderland där en går på långpromenader i timmar, jäser på soffan efter middag, spelar biljard tills det är dags att lägga sig och vaknar om morgonen med en katt vid fotändan av sängen. Det wonderland som laddar upp batterierna som vardagen tömt ut, fyller på allt det som behövs för att en åter ska kunna se hur fint livet ju ändå är.
 
Translation; I'm quite empty of words, but filled with happiness. We're up north, and it's snowy. I don't know why, but the stillness and the woods and the snow just fills me with such ludacris happiness. I feel so at peace, in a way that I haven't felt for quite a while. It's just so lovely, to just spend one's days with family and food and cats, to go out star gazing and finding reindeer tracks. It feels so lovely, and so useful get to refill the batteries that every day life has drained. To once again just feel good.
 

Tillbaka i sverige

Publicerad 2015-12-24 10:32:00 i Livet,

Day out in the woods
 
 
Day out in the woods
 
 
 
Day out in the woods
 
 
Day out in the woods
 
 
Hej på er, och god jul. Om ni firar det. Annars, god dag. Jag och engelsmannen har flugit hem till sverige för julfirande i norrlandet sverige. Det är så fint. Så fint att vara hemma. Att ha det bra. Att grilla korv (åt lillasyster) och grilla mackor (åt oss) och leka kurragömma bakom stenar. Baka lussekatter och se på julkalender och må bra. Idag är vi uppe i västerbotten och firar jul. Här är det snö och kallt och igårkväll såg vi varg. Livet är bra nu. Det fick bli en kort uppdatering för det finns så mycket annat fint att ha det bra med idag. Hoppas ni har det fint, ni med.
 
Translation; Hi all, and merry christmas - we celebrate christmas on the 24th - or, if you don't celebrate christmas, merry winter day. I've gone back home to sweden with my favourite englishman and we've spent the last few days  days with family, grilling sausages and playing hide and seek in the woods. Today we're up north, in the snow and the cold and with the wolfs, and we're having a really nice time. Hope you are too.
 

Spöken, ljus, och krackelerade fasader

Publicerad 2015-12-08 00:03:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Hej. Åh, hej. Det har varit ett tag sedan sist. Ganska länge faktiskt. Så väldigt länge. Det känns nästan som det varit hela hösten, hela hösten sedan jag hade något nytt upptåg att berätta om. En ny glädje att fotografera och dela av. Som att det varit hela hösten sedan hjärtat slog långsamt och benen höll stadigt, sedan tröttheten kom naturligt och glädjen brann en stadig låga i bröstet. Sedan språket kom till mig och texten ur mig. Sedan jag orkade vara hela jag.
 
St. Bavon's Abbey
 
Jag vet att det nu är december och juletid och det där mörka börjar ge vika för ljus och värme, men jag kan fortfarande känna efterskakningarna av hösten. Av hela stora mörka hösten. Av det som tog vid efter att sommaren tog slut. De här bilderna, förresten, är från min och engelsmannens resa i Belgien. Det är en flera hundra år gammal abbey, som stått igenom världskrig och pest och korståg och allt, allt, allt, annat som belgiens historia innehåller. Den har varit kloster och ståtlig kyrka och ruin och bortglömd och nu, åter, hittad igen. 
 
St. Bavon's Abbey
 
Den tas hand om av grannar i närområdet, som öppnar portarna för de som hittar dit. Så får en gå runt helt fritt. Känna på tusenåriga gravstenar. Sitta på hundraåriga trappsteg. Se damm dansa i ljuset från gulnade fönster. Lukta på grönska som spränger fram genom väggarna. Det var så tyst. Så fridfullt. Vi tillbringade flera timmar därinne, och bara gick runt och omgav oss av historia. Stillhet. Tystnad. Tänkte på hur många fötter som gått på just de här stenarna genom de hundra år som de varit här. Vilka fingrar som känt på just dessa sprickor i stenpelarna som jag lade min hand på.
 
St. Bavon's Abbey
 
Jag har sagt det förut, men det är något speciellt med att påminnas om hur många andra det varit innan en själv här på jorden. Här på samma plats som vi är nu. Hur många andra som sprungit genom dessa stenkorridorer och burit på mörker och stått på darrande ben och känt hur glädjen runnit ur dem. Hur många som legat vakna om nätterna över problem som kändes så stora och så oöverkomliga. Alla dessa människor som var så levande och vakna och fulla av oro och tankar, bara för att bli stilla. Bortglömda spöken. Tomma historier med oro sedan länge bortglömd. Trots att det för dem då aldrig skulle kunna glömmas.
 
St. Bavon's Abbey
 
För det är något förtrollande, det där med att vi människor delar denna värld och denna historia och dessa upplevelser. Hur vi delar känslan av sol på kinden och lukten av gräs och förnimmelsen av vind som drar genom håret. Delar oro och ilska och rädsla och ledsamhet. Allt det som gör oss till individer gör oss också till mänskligheten. Förenar oss tillsammans och definierar oss individuellt. Genom tider och årstider och platser och åsikter. Hur vi på ett eller annat sätt tar oss igenom det tillsammans, glömmer det och sedan upplever det igen. Hur vi alla delar att känna oss isär. Hur vi tillsammans är ensamma.
 
St. Bavon's Abbey
 
Den här hösten har varit bland de mörkaste jag haft, om jag ska vara helt ärlig. Med många tunga dagar och timmar där allt som jag vanligtvis packar i ryggsäcken och slänger över ryggen innan jag hoppar på cykeln, nu fått packas ned en och en och långsamt bäras med. Uppgifter och måsten som lagt sig som tryckande duntäcken, som gör luften tung att andas och ljuset dunkelt. Jag har knappt lyft kameran sedan Klara och Mamma åkte hem. Har inga bilder att minnas november med. Men jag har inlämnade uppsatser, en genomlevd begravning och många samtal med vänner att spara. Och också sådant som gett glädje. Kyssar i ett nattsvart rum. Utspillt kaffe på fikapauser. Spontana skratt. Och kramar. Så många, fina kramar. Hösten är över. December är här. Och livet känns återigen bättre.
 
St. Bavon's Abbey
 
 
Translation; autumn hit me hard. It was dark and cold and worrysome. With trembling legs and nights awake and worrysome notions. But it's better now. I promise. Much thanks to my english family; my friends and co-workers and coursemates and boyfriend. Who take care of me, when I forgot to do so myself. Life is easier when you know that a hug is never too far away. The photos are from when my englishman and I went to an abbey in Ghent, this past summer. It was so still. Filled with nothing but history and grass and cracked walls and long lost ghosts. It reminds me of how all the worries that have been felt by all the people before me has been forgotten. How what seems so unforgettable has been lost. And it puts my worries and feelings in perspective. Like, maybe humanity will get over this patch of darkness too.