Spöken, ljus, och krackelerade fasader

Publicerad 2015-12-08 00:03:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Hej. Åh, hej. Det har varit ett tag sedan sist. Ganska länge faktiskt. Så väldigt länge. Det känns nästan som det varit hela hösten, hela hösten sedan jag hade något nytt upptåg att berätta om. En ny glädje att fotografera och dela av. Som att det varit hela hösten sedan hjärtat slog långsamt och benen höll stadigt, sedan tröttheten kom naturligt och glädjen brann en stadig låga i bröstet. Sedan språket kom till mig och texten ur mig. Sedan jag orkade vara hela jag.
 
St. Bavon's Abbey
 
Jag vet att det nu är december och juletid och det där mörka börjar ge vika för ljus och värme, men jag kan fortfarande känna efterskakningarna av hösten. Av hela stora mörka hösten. Av det som tog vid efter att sommaren tog slut. De här bilderna, förresten, är från min och engelsmannens resa i Belgien. Det är en flera hundra år gammal abbey, som stått igenom världskrig och pest och korståg och allt, allt, allt, annat som belgiens historia innehåller. Den har varit kloster och ståtlig kyrka och ruin och bortglömd och nu, åter, hittad igen. 
 
St. Bavon's Abbey
 
Den tas hand om av grannar i närområdet, som öppnar portarna för de som hittar dit. Så får en gå runt helt fritt. Känna på tusenåriga gravstenar. Sitta på hundraåriga trappsteg. Se damm dansa i ljuset från gulnade fönster. Lukta på grönska som spränger fram genom väggarna. Det var så tyst. Så fridfullt. Vi tillbringade flera timmar därinne, och bara gick runt och omgav oss av historia. Stillhet. Tystnad. Tänkte på hur många fötter som gått på just de här stenarna genom de hundra år som de varit här. Vilka fingrar som känt på just dessa sprickor i stenpelarna som jag lade min hand på.
 
St. Bavon's Abbey
 
Jag har sagt det förut, men det är något speciellt med att påminnas om hur många andra det varit innan en själv här på jorden. Här på samma plats som vi är nu. Hur många andra som sprungit genom dessa stenkorridorer och burit på mörker och stått på darrande ben och känt hur glädjen runnit ur dem. Hur många som legat vakna om nätterna över problem som kändes så stora och så oöverkomliga. Alla dessa människor som var så levande och vakna och fulla av oro och tankar, bara för att bli stilla. Bortglömda spöken. Tomma historier med oro sedan länge bortglömd. Trots att det för dem då aldrig skulle kunna glömmas.
 
St. Bavon's Abbey
 
För det är något förtrollande, det där med att vi människor delar denna värld och denna historia och dessa upplevelser. Hur vi delar känslan av sol på kinden och lukten av gräs och förnimmelsen av vind som drar genom håret. Delar oro och ilska och rädsla och ledsamhet. Allt det som gör oss till individer gör oss också till mänskligheten. Förenar oss tillsammans och definierar oss individuellt. Genom tider och årstider och platser och åsikter. Hur vi på ett eller annat sätt tar oss igenom det tillsammans, glömmer det och sedan upplever det igen. Hur vi alla delar att känna oss isär. Hur vi tillsammans är ensamma.
 
St. Bavon's Abbey
 
Den här hösten har varit bland de mörkaste jag haft, om jag ska vara helt ärlig. Med många tunga dagar och timmar där allt som jag vanligtvis packar i ryggsäcken och slänger över ryggen innan jag hoppar på cykeln, nu fått packas ned en och en och långsamt bäras med. Uppgifter och måsten som lagt sig som tryckande duntäcken, som gör luften tung att andas och ljuset dunkelt. Jag har knappt lyft kameran sedan Klara och Mamma åkte hem. Har inga bilder att minnas november med. Men jag har inlämnade uppsatser, en genomlevd begravning och många samtal med vänner att spara. Och också sådant som gett glädje. Kyssar i ett nattsvart rum. Utspillt kaffe på fikapauser. Spontana skratt. Och kramar. Så många, fina kramar. Hösten är över. December är här. Och livet känns återigen bättre.
 
St. Bavon's Abbey
 
 
Translation; autumn hit me hard. It was dark and cold and worrysome. With trembling legs and nights awake and worrysome notions. But it's better now. I promise. Much thanks to my english family; my friends and co-workers and coursemates and boyfriend. Who take care of me, when I forgot to do so myself. Life is easier when you know that a hug is never too far away. The photos are from when my englishman and I went to an abbey in Ghent, this past summer. It was so still. Filled with nothing but history and grass and cracked walls and long lost ghosts. It reminds me of how all the worries that have been felt by all the people before me has been forgotten. How what seems so unforgettable has been lost. And it puts my worries and feelings in perspective. Like, maybe humanity will get over this patch of darkness too. 
 

Kommentarer

Postat av: Daniella Chanelle

Publicerad 2015-12-08 07:22:26

Dina ord är magi. <3

Svar: Men du <33
Frida

Postat av: Celine

Publicerad 2015-12-08 11:03:11

Älskar bilderna!

Svar: Åh, tack så mycket!
Frida

Postat av: whiskeysour.blogg.se

Publicerad 2015-12-09 19:18:57

så vackra Bilder!

Svar: Tack så himla mycket :)
Frida

Postat av: Thea

Publicerad 2015-12-10 22:51:58

Älskar att kika in här. Och det är fint att höra att det blir bättre. Det gör att orosmolnen i min egen vardag inte känns lika hopplösa, ger hopp om en ljusning. Hoppas det fortsätter bli allt bättre. OCH, magiska bilder, som alltid<3

Svar: Men du, åh, vad fin du är <3
Frida

Postat av: Sandra

Publicerad 2015-12-11 09:26:19

Så fint du skriver, Frida. Är glad för min skull om du orkar hitta tillbaka pga saknar att läsa din blogg. Men mest glad blir jag för din skull om mörkret lättar och allt börjar kännas fint igen. Stor kram!

Svar: Men du åh, kan inte riktigt säga hur fint det är att läsa att någon uppskattar det en skriver och tänker och delar här på en liten liten hörna av det stora stora internettet. Kram, och tack för att du är så fin! <3
Frida

Postat av: ISA

Publicerad 2015-12-12 23:24:24

ditt sätt att uttrycka dig på <3 fantastiska kvinna!

Svar: Men du åh, tack <33 fantastiska du!
Frida

Postat av: Sandra Leone

Publicerad 2015-12-13 10:39:25

Du skriver så fantastiskt fint, du!

Svar: Men du åh, tack!
Frida

Postat av: Emma

Publicerad 2015-12-17 01:20:49

Dina bilder är helt underbara! Blir så glad och peppad när jag ser andra som är duktiga på det de gör!

Svar: Men du åh, åh, åh, finaste Emma, tack <3
Frida

Postat av: Joré Dirgélaité

Publicerad 2015-12-18 13:27:01

åh så vackra bilder!! och så fint att det känns bättre nu, nu embracear vi december och omfamnar julen och innan vi hinner reagera så är våren här! kram <3

Svar: Men du tack <3 Ja nu omfamnar vi allt fint i väntan på våren, kram! <3
Frida

Kommentera inlägget här
Publiceras ej