Fasader eller en vecka i Wien

Publicerad 2016-03-25 14:11:00 i Livet, Resor och upplevelser,

Vienna
 
Vienna
 
 
Vienna
 
 
Vienna
 
 
Vienna
 
Bara några dagar efter att vi gjorde slut åkte jag till Wien. Det var en sedan länge inplanerad akademisk resa med min fina International Relations Society som bara råkade komma så perfekt i tid. För det var så fint att bara få komma bort, vara jag, någon annan stans. Få lära känna mig själv igen, hitta mig själv någonstans jag aldrig tidigare varit. Komma bort. Hitta hem.
 
Det var en akademisk resa då vi besökte massor av internationella organisationer, som OPEC, FN, IPI med mera med mera, men vi hade också så himla mycket fin tid att bara var i Wien och ha det bra. Äta strudels, dricka öl, tappa bort oss och snubbla fram sent om nätterna. Bo på vandrarhem och åka ubahn och kommunicera på hackig tyska. Bara vara nytt. Bara vara vi.
 
Translation; Just a few days after the break-up, I went away to Vienna for a week. It was a long planned trip with IRsoc that just happened to come so suitably in time. It was lovely, to just get away and be with friends. Find me again, go away to find home.
 

Om att göra slut

Publicerad 2016-03-22 15:21:00 i Extra fina dagar, Livet, Tankar och åsikter,

Så en morgon, när jag gråtit hela natten och vaknat med tomt huvud, kan jag inte få tanken ur huvudet. Jag sitter i sängen, i sovtröja och röda ögon och ser honom gå runt lägenheten. Kanske plockar undan frukosten, kanske klär på sig. Jag minns inte. Det jag minns är hur jag säger att 'jag orkar inte mer'. Han sätter sig ned på en stol och ser på mig, med de där ögonen. De guldiga ögonen som jag brukade älska så intensivt. Som brukade se på mig med så mycket glädje. Nu är de tomma. Bruna. Vanliga. Och vi pratar. Pratar. Pratar. Tills han frågar 'så är det slut nu?'. Och jag svarar 'ja'.
 
Vienna
  
Solen skiner idag och jag är på väg hemåt. Går igenom parken och ser hundarna leka och hör ljudet av skateboards borta vid skateparken. Folk pratar. Och solen skiner. Så varmt. Det känns som vår. Ute. Och inne. Jag tänker hur lätt det känns att gå, hur lätta mina steg är, hur lätt hjärtat pumpar, hur lätt glädjen känns. Det är tre veckor sedan vi gjorde slut, tre veckor sedan jag gjort mig själv hemlös. Han bor i lägenheten, jag bor överallt annars. Och jag som brukade oroa mig sjuklig över att jag inte visste vart jag skulle bo nästa år, nöjer mig nu med att veta var jag sover inatt. Hos en vän. Eller en annan vän. Jag har så många, så många fina, som alla erbjuder mig en säng eller soffa att sova i. En famn att krama. Ett tak att bo under. Och jag har aldrig varit mer utsatt - hemlös i ett helt annat land - men också aldrig känt mig mer fri.
 
Vienna
 
Det är så konstigt, att tänka tillbaka på våra tre år. Hur fint det var. Hur mindre fint det kunde vara. Och hur det som skulle vara förevigt tog slut. Och hur det, när jag tänker tillbaka på det, känns det som en evighet ändå. Som sin egna lilla evighet. En tidsrymd som alltid kommer finnas för den var ju så evig när den var. När en var i den. Men nu, nu är jag ute. Nu har den tiden som var vår frusit, det som var vi blivit statyer av vilka vi var. Statyer från en annan tidsrymd, en annan evighet. Och jag känner mig så mycket mer jag här. Så mycket mer levande. Jag hade liksom glömt att jag kunde vara såhär; så glad, så fri, så lätt. Så jag. Trodde att jag aldrig skulle kunna klara av att ta mig ur den där tidsrymden, att jag aldrig skulle vilja bara vara jag, att jag alltid från och med då för alltid skulle vara i ett vi. Men så nu, tre veckor senare, är jag bara jag. Och jag är så lycklig. Så glad. Så jag.
 
Translation; I broke up with my englishman. It was hard. So hard. But it feels right. And now, three weeks later, I feel good. I feel happy. I feel like me. Finally.