Om att göra slut

Publicerad 2016-03-22 15:21:00 i Extra fina dagar, Livet, Tankar och åsikter,

Så en morgon, när jag gråtit hela natten och vaknat med tomt huvud, kan jag inte få tanken ur huvudet. Jag sitter i sängen, i sovtröja och röda ögon och ser honom gå runt lägenheten. Kanske plockar undan frukosten, kanske klär på sig. Jag minns inte. Det jag minns är hur jag säger att 'jag orkar inte mer'. Han sätter sig ned på en stol och ser på mig, med de där ögonen. De guldiga ögonen som jag brukade älska så intensivt. Som brukade se på mig med så mycket glädje. Nu är de tomma. Bruna. Vanliga. Och vi pratar. Pratar. Pratar. Tills han frågar 'så är det slut nu?'. Och jag svarar 'ja'.
 
Vienna
  
Solen skiner idag och jag är på väg hemåt. Går igenom parken och ser hundarna leka och hör ljudet av skateboards borta vid skateparken. Folk pratar. Och solen skiner. Så varmt. Det känns som vår. Ute. Och inne. Jag tänker hur lätt det känns att gå, hur lätta mina steg är, hur lätt hjärtat pumpar, hur lätt glädjen känns. Det är tre veckor sedan vi gjorde slut, tre veckor sedan jag gjort mig själv hemlös. Han bor i lägenheten, jag bor överallt annars. Och jag som brukade oroa mig sjuklig över att jag inte visste vart jag skulle bo nästa år, nöjer mig nu med att veta var jag sover inatt. Hos en vän. Eller en annan vän. Jag har så många, så många fina, som alla erbjuder mig en säng eller soffa att sova i. En famn att krama. Ett tak att bo under. Och jag har aldrig varit mer utsatt - hemlös i ett helt annat land - men också aldrig känt mig mer fri.
 
Vienna
 
Det är så konstigt, att tänka tillbaka på våra tre år. Hur fint det var. Hur mindre fint det kunde vara. Och hur det som skulle vara förevigt tog slut. Och hur det, när jag tänker tillbaka på det, känns det som en evighet ändå. Som sin egna lilla evighet. En tidsrymd som alltid kommer finnas för den var ju så evig när den var. När en var i den. Men nu, nu är jag ute. Nu har den tiden som var vår frusit, det som var vi blivit statyer av vilka vi var. Statyer från en annan tidsrymd, en annan evighet. Och jag känner mig så mycket mer jag här. Så mycket mer levande. Jag hade liksom glömt att jag kunde vara såhär; så glad, så fri, så lätt. Så jag. Trodde att jag aldrig skulle kunna klara av att ta mig ur den där tidsrymden, att jag aldrig skulle vilja bara vara jag, att jag alltid från och med då för alltid skulle vara i ett vi. Men så nu, tre veckor senare, är jag bara jag. Och jag är så lycklig. Så glad. Så jag.
 
Translation; I broke up with my englishman. It was hard. So hard. But it feels right. And now, three weeks later, I feel good. I feel happy. I feel like me. Finally.
 

Kommentarer

Postat av: Thea

Publicerad 2016-03-22 20:17:42

Så fint och sorgligt på samma gång. Tusen kramar och hoppas det fortsätter kännas lite bättre för varje dag <3

Postat av: Daniella Chanelle

Publicerad 2016-03-23 02:34:08

<3<3<3<3 superfrida.

Postat av: Armani

Publicerad 2016-03-23 09:55:53

bebi <3 du är bäst <3333

Postat av: hanna, förbanna

Publicerad 2016-03-23 11:29:58

<3

Postat av: joré

Publicerad 2016-03-24 22:15:15

jag är så glad att det känns bra och egentligen: hur skulle det kunna kännas inte-bra när hela du är så jäkla genomBRA?? du skriver så himla himla fint och är inspirerande från topp till tå. <3 kram.

Postat av: Lili

Publicerad 2016-04-02 21:33:29

Herregud så fint skrivet.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej