Vem jag var när jag var 20

Publicerad 2016-04-03 11:33:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Imorgon är min födelsedag, dagen då jag fyller 21. Dagen jag lämnar året då jag var 20 bakom mig, med allt allt allt det varit. Men också allt allt allt jag varit. Allt jag just nu är. Så innan klockan inatt slår tolv och jag övergår till ett nytt år i livet, ett nytt år att fylla med minnen och känslor, så vill jag åtminstone försöka stanna tiden. Spara den jag är just nu. Vem jag var när jag var 20.
 
Friends
 
Mina vänner kallar mig Frida, Friday, Old Gus eller Swede, och de vännerna är det finaste jag har i livet. Jag har alltid haft vänner, men aldrig som dessa. Sådana som jag kan ringa mitt i natten och veta att de kommer springande, som ringer mig när deras lägenhet fylls med rök för de vet att oavsett var jag är så är jag snart där. Vi har varandras ryggar, finns alltid för varandra. De är med mig och peppar och hejar när det är valtider, de sitter och håller handen och torkar tårar när det är dags att göra slut och de sitter på stranden och väntar och vinkar och ler när vi bestämt att ikväll är en grillkväll. De är de finaste jag har.
 
Jag har börjat tycka mer och mer om mig själv. Tappade sjukt mycket vikt genom februari, men ägnade sedan mars åt att återgå till vanliga jag igen. Tyckte inte om smala tunna jag. Det var ju inte jag. Och med varje måltid jag åt visade jag ett mentalt finger åt alla gamla hjärnspöken som aldrig tyckte att jag dugde. Jag duger. Jag är okej. Även fast jag fortfarande med varje komplimang undrar när omvärlden kommer inse att jag inte är så bra som de tror jag är, så börjar jag mer och mer också ta åt mig komplimangerna. Lyssna. Ta in. Och försöka förstå att det de säger menas och är sant.
 
Friends
 
Jag är singel, och känner mig mer jag än jag gjort på länge. Är så glad att få vara ute så länge jag vill, hemma så länge jag vill, och att aldrig mer behöva känna att jag behöver be om ursäkt för den jag är. Att jag är stark i mig själv. Och det där hjärtat som vant sig vid tanken att aldrig mer få känna ny kärlek, pumpar och spritter så där som jag glömt att hjärtan kan pumpa och spritta. Jag är lite kär på nytt. Och så glad i att få känna känslor, känna mig själv leva, på nytt. Längtar efter sådana nätter som Sandra Beijer skriver om, om långa nätter med klackar och drinkar och kyssar i hörn. Om ögon som möts och känslor som sprakar. 
 
Jag ser fram emot framtiden, mot våren och sommaren och de nästkommande åren. Att få ha en till sommar i Brighton med klackar och vintageklänningar och grillkvällar i solen. Kicka ass som Sussex Uni's Women's Officer. Få hitta nya engelsmän att kyssa i gränder och nya ögon att förlora mig själv i. Fira min födelsedag med ett storkalas och glitter och drinkar. Ta tag i pluggandet igen och lämna in mina uppsatser och bara känna mig så stolt över att jag gör det så bra. Känna solen i ansiktet när jag kliver ut från biblioteket. Få fortsätta leva livet, med mina finaste vänner i denna fina stad där jag känner mig så så så hemma. Jag mår bra. Jag är bra. Och jag är precis där jag vill vara. Vem jag var när jag var 20, är precis den jag ville vara.
 
Friends
 
 
Translation; I'm turning 21 tomorrow, and leaving all I was when I was 20 behind. But before that happens, I thought I'd try and preserve who I was when I was 20. As far as that's possible, in a piece of text.
 
When I was 20, I would've been nothing without my friends. They're the kind of friends I never knew a person could have, the kind of friends that would come running in the middle of the night if you needed them, and who would call you when they need someone because they know that no matter where you are, if they need you, you will soon be with them.
 
I'm also becoming better and better friends with myself. Starting to appreciate me, to feel like the person I am and the body I have is actually kinda cool. And for every positive thought I'm flipping the finger to my old ghosts, telling the thoughts that said I wasn't good enough that yes yes I am. I'm good. I'm alright.
 
I'm also single, and so happy to finally get to be my own atomic individual. And I'm looking forward to feeling and falling in love again. To dance all night and kiss in alleyways and just get to be me and enjoy being just that. Me.
 
I'm looking forward to the future, I actually can't wait to turn 21 and experience everything that 21 will bring with it. To kick ass as women's officer, to hand in my essays and feel proud of the work that I've done. To spend summer evenings down on the beach with my friends, late nights on the dance floor, mornings riding the bus to work and my days in the library. To catch someone's eye in a crowded room. Feel the sun warm my face as I step out in the sunlight. Drink copious amounts of wine and complain about life. But still, really, deep down, feel really happy.
 
And that's what life was when I was 20. Who I was when I was 20.
 

Om att göra slut

Publicerad 2016-03-22 15:21:00 i Extra fina dagar, Livet, Tankar och åsikter,

Så en morgon, när jag gråtit hela natten och vaknat med tomt huvud, kan jag inte få tanken ur huvudet. Jag sitter i sängen, i sovtröja och röda ögon och ser honom gå runt lägenheten. Kanske plockar undan frukosten, kanske klär på sig. Jag minns inte. Det jag minns är hur jag säger att 'jag orkar inte mer'. Han sätter sig ned på en stol och ser på mig, med de där ögonen. De guldiga ögonen som jag brukade älska så intensivt. Som brukade se på mig med så mycket glädje. Nu är de tomma. Bruna. Vanliga. Och vi pratar. Pratar. Pratar. Tills han frågar 'så är det slut nu?'. Och jag svarar 'ja'.
 
Vienna
  
Solen skiner idag och jag är på väg hemåt. Går igenom parken och ser hundarna leka och hör ljudet av skateboards borta vid skateparken. Folk pratar. Och solen skiner. Så varmt. Det känns som vår. Ute. Och inne. Jag tänker hur lätt det känns att gå, hur lätta mina steg är, hur lätt hjärtat pumpar, hur lätt glädjen känns. Det är tre veckor sedan vi gjorde slut, tre veckor sedan jag gjort mig själv hemlös. Han bor i lägenheten, jag bor överallt annars. Och jag som brukade oroa mig sjuklig över att jag inte visste vart jag skulle bo nästa år, nöjer mig nu med att veta var jag sover inatt. Hos en vän. Eller en annan vän. Jag har så många, så många fina, som alla erbjuder mig en säng eller soffa att sova i. En famn att krama. Ett tak att bo under. Och jag har aldrig varit mer utsatt - hemlös i ett helt annat land - men också aldrig känt mig mer fri.
 
Vienna
 
Det är så konstigt, att tänka tillbaka på våra tre år. Hur fint det var. Hur mindre fint det kunde vara. Och hur det som skulle vara förevigt tog slut. Och hur det, när jag tänker tillbaka på det, känns det som en evighet ändå. Som sin egna lilla evighet. En tidsrymd som alltid kommer finnas för den var ju så evig när den var. När en var i den. Men nu, nu är jag ute. Nu har den tiden som var vår frusit, det som var vi blivit statyer av vilka vi var. Statyer från en annan tidsrymd, en annan evighet. Och jag känner mig så mycket mer jag här. Så mycket mer levande. Jag hade liksom glömt att jag kunde vara såhär; så glad, så fri, så lätt. Så jag. Trodde att jag aldrig skulle kunna klara av att ta mig ur den där tidsrymden, att jag aldrig skulle vilja bara vara jag, att jag alltid från och med då för alltid skulle vara i ett vi. Men så nu, tre veckor senare, är jag bara jag. Och jag är så lycklig. Så glad. Så jag.
 
Translation; I broke up with my englishman. It was hard. So hard. But it feels right. And now, three weeks later, I feel good. I feel happy. I feel like me. Finally.
 

En ouppskattad kommentar är inte en komplimang

Publicerad 2016-01-30 20:12:00 i Livet, Tankar och åsikter,

bob the hair
bob the hair
 
Håret som klipptes kort senast i december har nu blivit ännu kortare, och jag trivs som fisken i vattnet. Känner mig lite vuxnare. Lite mer jag. Jag kände mig som en leende skönhet i långt hår men känner mig nu som en cool kvinns i kort. Och jag gillar det. Jag gillade visserligen att vara en leende skönhet också, men det känns inte som jag just nu.
 
En av anledningarna till denna förändring, är antalet ouppskattade kommentarer långhåriga söta leende jag fick, och hur jag reagerade på dem. Kommentarer som inte gör en glad, utan bara bara gör en trött. Jag jobbar ju som ni kanske vet i mataffär, och får dag ut och dag in prata och hjälpa diverse kunder i varierande berusningstillstånd. Och en hel del av dem tar sig friheten att kommentera mitt utseende. Främst så påpekar de att jag är så ung och söt. Du ser ut som 13 säger de, och ler som att de förväntar sig ett tack. Som att det är en komplimang att se ut som 13 när jag är 20. Som att det är en nödvändig kommentar att lägga till medan jag packar deras varor. Och visst, det kanske vore en ok kommentar, om det inte vore för vad som sedan brukar följa; '...vill du följa med ut ikväll?'. 
 
Och det gör mig så hopplöst trött. Män som tror att deras kommentarer är en komplimang. Som att jag som kvinna ska uppskatta att höra att jag ser yngre ut än vad jag är. Och dessutom följa med ut med nån random snubbe som tänder på mig trots att han tycker att jag ser ut att vara 13. Usch. Fy. Blä. Fast glada söta jag sade inte ifrån. På höjden sade jag väl till att den enda siffran som är relevant just nu är hur mycket deras öl kostar, och tack men nej jag har det bra här. Och sedan sade jag åt de att ha en bra kväll. Som att den här konversationen vi precis haft inte förstört hela mitt skift. Och jag är så trött på att vara den personen. Den som ler när människor beter sig svinigt, som inte säger till när det känns fel.
 
För hur tänker jag att världen och livet ska bli bättre, om jag inte ser till att ta varje liten kamp för att förbättra den? Till och med en sån liten som att säga åt de där männen som tror att deras kommentarer är smickrande, att deras kommentarer inte är en komplimang, inte för mig. Att mitt kön och min ålder och mitt utseende är irrelevant för detta utbyte. Jag vill just nu bara vara en namnlös könlös anställd i en affär där du valt att köpa dricka, hejdå ha en bra kväll. Jag vill säga åt dem att jag som kvinna vill kunna gå igenom ett skift utan att få mitt utseende kommenterat. Inte så att jag tänker bli otrevlig mot alla jag möter, men jag tänker sluta le åt de som är otrevliga. Våga säga ifrån och säga till att en ouppskattad kommentar är inte en komplimang.
 
Inte för att en hårklippning förändrar allt, eller för den delen att alla med kort hår är som jag vill vara med kort hår. Men med yttre förändring kommer inre förändring, och det är precis den här förändringen jag vill ha. Precis den kvinnan jag just nu vill vara.
 
Translation; I've cut my hair. One reason why, is to try and change the way that I behave, and the way that I'm perceived. To stop smiling when people behave like shit, and to actually stand up for what I belive in when I feel it necessary. How can I expect the world to change for the better, if I'm not trying hard to change it myself too? I don't want to be the cute lil girl who smiles when people are mean, I want to be a cool woman who says no when she thinks no. And cutting my hair feels like a good step in the right direction. I mean, I already look cool. Now I just need to behave cool too.
 

Denna dagen, ett liv

Publicerad 2015-12-31 15:30:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Så har vi alltså kommit till slutet på 2015. Sista dagen på ett helt år. Det har hänt så mycket, sånt som längtats efter och tänkts på och annat som bara hände och som nu saknas. Det har varit ett långt hår. Ett händelsefullt år. Så svårt att sammanfatta. Det är ju så stort. Men vi kan ju försöka. Sammanfatta 2015 i några stunder av alla, som jag kommer minnas som mitt år. Några av de stunder som jag kommer spara från 2015.
 
DSC_7131 (kopia)
 
När vi satt där på det kullerstenslagda torget i Ghent, under en stjärnklar himmel, och lyssnade till tonerna från pianot som någon ställt fram. Vem som helst fick gå och spela, och vem som helst fick sitta och lyssna. Och det var så drömmigt vackert. Du, jag och belgien. Och massa, massa kyssar.
 
När jag satt med en kaffe i handen och fjärilar i magen och pratade med dig om att ansöka till ett forskningsprojekt, och du sa att du tyckte så mycket om mig. Att det är sällan en träffar en så bra student. En sån trevlig person. En sån dedikerad elev. Och jag, som tycker så mycket om dig, som föreläsare och kunskapsperson och människa, kunde inte tro mina öron. Att lilla jag, som alltid tvivlar på mig själv, fick höra att någon som är så bra tycker jag är bra. 
 
DSC_7200 (kopia)
 
När vi började dansa hela stora gänget, fastän vi var i en pub där ingen dansar och vid en tid då fötter oftast står stilla. Någon började bugga, och rätt som det var tog du tag i mina händer och vi började snurra runt. Och jag hade på mig min finaste dansigaste klänning, som spred sig i vågor runt mig. Du är en sån där vän som jag inte visste att jag hade så nära förrän du allra mest behövdes. Och så hamnade vi där, i en bugg mitt i livet på en onsdagkväll.
 
När jag såg ett missat samtal från pappa och visste, visste, visste inom mig att nu var det över. Låste upp telefonen med darrande hand och hörde signalerna gå. Vi pratade i några minuter, och du berättade att sista andetaget hade dragits. Nu hade den berättelsen fått sitt slut. Vi lade på, och jag tände ett ljus. Höll om min engelsman, grät, och längtade till pappa.
 
Bae of the Beach
 
När vi satt på det där torget i vårsolen i stockholm, jag och mamma, och kollade på de nyutslagna körsbärsblommorna. Vi hade promenerat runt söder, och du hade berättat om hur det var att jobba på dagis och resa runt jorden. Det kändes så fint, att få en dag bara vi två. Vi två, sol, glass, och så shopping med Elsa Billgren. 
 
När vi grillade på stranden i Brighton. Vi satt och pratade skit och skickade dressingen och åt halvljumma paprikor med vegetariska hamburgare. Måsarna försökte ta mat och bakom oss satt ett skränigt gäng med klirrande flaskor men det gjorde ingenting. För vi var där, vi i gänget, på brightons strand och grillade burgare. I sommarsolen och sommarvinden och sommarkvällen och sommarkänslan. Och det var så jäkla fint.
  
DSC_7115 (kopia)
 
 
Men, mina berättelser och händelser har ni ju redan hört en hel del av det här året. Något jag skulle vilja höra, om ni har tid och ork och vilja, är ert år. Era berättelser. Era stunder. Om så bara en. Hur kommer ni komma ihåg ert 2015? Vilka ögonblick kommer ni spara? Och juste, gott nytt år.
 
Translation; and so, we've reached the end of 2015. Here are some of the memories which I will remember as my year. I'm sorry, but I won't translate them for you today, you can ask google for that. However, if you'd like, I'd love to hear some of your stories and your memories. What will your 2015 be remembered as? Which moments will make up your year? And also, happy new year.
  

Vinterlandet

Publicerad 2015-12-25 11:55:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Winter Wonderland
 
 
Winter Wonderland
 
 
Winter Wonderland
 
 
Winter Wonderland
 
 
Jag är ganska tom på ord men väldigt fylld av lycka. Vi går på långpromenader i pudersnö och skarsnö och djupsnö, tittar på stjärnor mitt i natten och äter pepparkakor hela dagarna långa. Bara några steg från huset har vi djupskog och utsikt och myrar och renspår, och överallt ligger det svenska winter wonderland som jag längtat efter så. Det wonderland där en går på långpromenader i timmar, jäser på soffan efter middag, spelar biljard tills det är dags att lägga sig och vaknar om morgonen med en katt vid fotändan av sängen. Det wonderland som laddar upp batterierna som vardagen tömt ut, fyller på allt det som behövs för att en åter ska kunna se hur fint livet ju ändå är.
 
Translation; I'm quite empty of words, but filled with happiness. We're up north, and it's snowy. I don't know why, but the stillness and the woods and the snow just fills me with such ludacris happiness. I feel so at peace, in a way that I haven't felt for quite a while. It's just so lovely, to just spend one's days with family and food and cats, to go out star gazing and finding reindeer tracks. It feels so lovely, and so useful get to refill the batteries that every day life has drained. To once again just feel good.
 

Spöken, ljus, och krackelerade fasader

Publicerad 2015-12-08 00:03:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Hej. Åh, hej. Det har varit ett tag sedan sist. Ganska länge faktiskt. Så väldigt länge. Det känns nästan som det varit hela hösten, hela hösten sedan jag hade något nytt upptåg att berätta om. En ny glädje att fotografera och dela av. Som att det varit hela hösten sedan hjärtat slog långsamt och benen höll stadigt, sedan tröttheten kom naturligt och glädjen brann en stadig låga i bröstet. Sedan språket kom till mig och texten ur mig. Sedan jag orkade vara hela jag.
 
St. Bavon's Abbey
 
Jag vet att det nu är december och juletid och det där mörka börjar ge vika för ljus och värme, men jag kan fortfarande känna efterskakningarna av hösten. Av hela stora mörka hösten. Av det som tog vid efter att sommaren tog slut. De här bilderna, förresten, är från min och engelsmannens resa i Belgien. Det är en flera hundra år gammal abbey, som stått igenom världskrig och pest och korståg och allt, allt, allt, annat som belgiens historia innehåller. Den har varit kloster och ståtlig kyrka och ruin och bortglömd och nu, åter, hittad igen. 
 
St. Bavon's Abbey
 
Den tas hand om av grannar i närområdet, som öppnar portarna för de som hittar dit. Så får en gå runt helt fritt. Känna på tusenåriga gravstenar. Sitta på hundraåriga trappsteg. Se damm dansa i ljuset från gulnade fönster. Lukta på grönska som spränger fram genom väggarna. Det var så tyst. Så fridfullt. Vi tillbringade flera timmar därinne, och bara gick runt och omgav oss av historia. Stillhet. Tystnad. Tänkte på hur många fötter som gått på just de här stenarna genom de hundra år som de varit här. Vilka fingrar som känt på just dessa sprickor i stenpelarna som jag lade min hand på.
 
St. Bavon's Abbey
 
Jag har sagt det förut, men det är något speciellt med att påminnas om hur många andra det varit innan en själv här på jorden. Här på samma plats som vi är nu. Hur många andra som sprungit genom dessa stenkorridorer och burit på mörker och stått på darrande ben och känt hur glädjen runnit ur dem. Hur många som legat vakna om nätterna över problem som kändes så stora och så oöverkomliga. Alla dessa människor som var så levande och vakna och fulla av oro och tankar, bara för att bli stilla. Bortglömda spöken. Tomma historier med oro sedan länge bortglömd. Trots att det för dem då aldrig skulle kunna glömmas.
 
St. Bavon's Abbey
 
För det är något förtrollande, det där med att vi människor delar denna värld och denna historia och dessa upplevelser. Hur vi delar känslan av sol på kinden och lukten av gräs och förnimmelsen av vind som drar genom håret. Delar oro och ilska och rädsla och ledsamhet. Allt det som gör oss till individer gör oss också till mänskligheten. Förenar oss tillsammans och definierar oss individuellt. Genom tider och årstider och platser och åsikter. Hur vi på ett eller annat sätt tar oss igenom det tillsammans, glömmer det och sedan upplever det igen. Hur vi alla delar att känna oss isär. Hur vi tillsammans är ensamma.
 
St. Bavon's Abbey
 
Den här hösten har varit bland de mörkaste jag haft, om jag ska vara helt ärlig. Med många tunga dagar och timmar där allt som jag vanligtvis packar i ryggsäcken och slänger över ryggen innan jag hoppar på cykeln, nu fått packas ned en och en och långsamt bäras med. Uppgifter och måsten som lagt sig som tryckande duntäcken, som gör luften tung att andas och ljuset dunkelt. Jag har knappt lyft kameran sedan Klara och Mamma åkte hem. Har inga bilder att minnas november med. Men jag har inlämnade uppsatser, en genomlevd begravning och många samtal med vänner att spara. Och också sådant som gett glädje. Kyssar i ett nattsvart rum. Utspillt kaffe på fikapauser. Spontana skratt. Och kramar. Så många, fina kramar. Hösten är över. December är här. Och livet känns återigen bättre.
 
St. Bavon's Abbey
 
 
Translation; autumn hit me hard. It was dark and cold and worrysome. With trembling legs and nights awake and worrysome notions. But it's better now. I promise. Much thanks to my english family; my friends and co-workers and coursemates and boyfriend. Who take care of me, when I forgot to do so myself. Life is easier when you know that a hug is never too far away. The photos are from when my englishman and I went to an abbey in Ghent, this past summer. It was so still. Filled with nothing but history and grass and cracked walls and long lost ghosts. It reminds me of how all the worries that have been felt by all the people before me has been forgotten. How what seems so unforgettable has been lost. And it puts my worries and feelings in perspective. Like, maybe humanity will get over this patch of darkness too. 
 

Krafter, vågor och rädsla

Publicerad 2015-11-14 13:42:00 i Livet, Tankar och åsikter,

 
Bae of the Beach
 
 
Bae of the Beach
 
 
Bae of the Beach
 
 
Bae of the Beach
 
 
Tänker på Paris, på Beirut, på flyktingar. På alla som är rädda, ledsna, sårade. Alla de som lämnas efter dessa vågor av ondska som drar över världen. Och jag tänker på den där dagen, när klara var här på besök, som var så stormig. En sån där höstig dag med havsstänk i luften som får läpparna att smaka hav och håret att knytas i tovor.  En dag där vågor går höga och vinden blåser starkt, och en känner sig liten men levande mitt bland naturens alla krafter. Att se naturens krafter och att känna de dra i håret, får åtminstone mig att inse hur liten jag är i denna stora värld. Och hur fantastiskt stor världen är. Hur mycket kraft som finns i den.
 
Det finns så många, stora krafter i denna värld. Krafter för ont, och krafter för gott. Som ständigt slåss mot varandra, mot allt annat, mot stränder och stenar och städer. Drar sig fram och tillbaka. Det är lite som att stå vid en strand, och se en våg slå upp emot en med all sin kraft och styrka. Se den bryta mot stenar och mark och flytta allt i sin väg. Och en känner att en liten människa har inget att sätta upp emot den. Den ser ut att sluka allt. Ser ut att aldrig kunna stoppas, tills den plötsligt tappar styrka och dras tillbaka igen. Det känns överväldigande nu, när en står mitt i det, men jag måste våga tro att även detta kommer ta slut. Att vi bara måste hålla ut, våga tro att vi klarar detta. Kämpa emot medan det stormar och drar, våga tro att vi är starka nog att stå emot. Våga tro på att kärlek är starkare än hat. Att även denna kraft kommer försvinna bort. Som vågor mot en strand.
 
Translation; some pics from when my sister Klara was here, and we went down to the beach on a particularly stormy day. I love seeing and feeling the forces of nature, the wind blowing in your hair and the waves splashing down in front of you. It makes me humble, towards the world I live in. That I am nothing, compared to the vasteness of the world. And that the forces of the world are all to fade. Like waves against a shore, they splash up and make a mess and they feel so overwhelming. Right up until the moment when they're drawn back again. Back, out again. Like waves in the sea.
 

Självkänsla, statistik och tacksamhet

Publicerad 2015-09-22 13:50:00 i Livet, Tankar och åsikter,

DSC_6508 (kopia)
 
Hej hörni, och oj vad mycket kan förändras på så lite tid. Sedan jag skrev det senaste inlägget om mina berg har mycket hänt, både fysiskt och psykiskt i livet och i huvudet. Universitetet har börjat igen och jag är tillbaka i biblioteket med mina texter. Jobbet har startat och jag är tillbaka bland krossade vinflaskor och kvitton. Jag har också ägnat mycket tid i negativa tankar om bloggen och antalet följare och kommentarer den får, och brottats med känslor som en inte vill ha men ändå är så svåra att göra sig av med. 
 
Det känns så himla gnälligt och tråkigt att skriva om att att önska sig mer följare eller kommenterare eller besökare. Dessutom känns det nästan som ett tabu att vara missnöjd med hur många en har, och på grund av det så jag har inte velat dela med mig av dessa känslor förrän nu. Nu när jag har klarat av min brottning med känslor och självkänslan. Nu när jag kan åter se varför ett tabu existerar runt om att reducera människor till nummer och att värdera ens liv utifrån uppmärksamheten en får av andra. Dessutom har jag insett att personliga kriser angående antal följare eller läsare egentligen inte har att göra med ens antal följare eller läsare alls. Det går djupare än så. Djupt ner till självförtroende och självkänsla. Ett behov att få en klapp på axeln från andra, helt enkelt för att en just där och då inte kan ge det till sig själv.
 
DSC_6381 (kopia)
 
Men jag har nu tagit mig upp genom kurvan av självmisstroende och tillbaka till ett självförtroende. Jag kan klappa mig själv på axeln, och behöver inte desperat be om det från någon annan. Jag har åter lugnat mig i tanken på att värdet på det en gör i livet inte har att göra med hur många människor som vet om att en gör det. Värdet ligger tvärtom i en själv och hur en själv värderar det en gör. Ifall några vill ta del av det, så är det fantastiskt. Om inte, så är det så. Efter den kurvan av självmisstroende och överfokusering på triviala ting som verkar så övervälmande är jag glad att åter vara uppe i min studentbubbla. Det ger mig en välbehövlig distans till bloggvärlden med sina likes och hjärtan och tickande statistik. Som att livet kunde mätas i siffror.
 
Jag är också så glad över att jag har så fina människor som tar tid ur sin vardag att läsa det jag skriver och tänker och gör. Som delar med sig av sina tankar och åsikter, och som jag nästan tycker att jag känner även fast vi ju aldrig setts. Och vars bloggar och hemsidor och känslor jag får ta del av. Och jag vill säga förlåt. Förlåt, för att jag inte uppskattade er så som ni förtjänar. Ni är fantastiska människor och jag är så glad att jag får prata med er. Tack, för att ni läser. Tack, för alla era stödjande och upplyftande och positiva ord. Det betyder verkligen jättemycket. Tack, för allt som ni delar med er av. Det är så trevligt att ha er här. 
 
DSC_6347 (kopia)
 
Translation; I've recently been focusing way too much about the amount of followers I have on social media, and feeling down about it. Or, I've been feeling rather self-conscious and self-doubting and it lead to me wanting others appreciation as substitute of my own. It didn't work. So I want to apologise, for trivialising you readers to something as ridiculous as numbers. And thank you, for spending time here. Thank you for getting to know me, and for letting me getting to know you.
 

Att bestiga berg

Publicerad 2015-09-18 06:02:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Jag har bestigit en hel del berg under mitt tjugoåriga liv. Ett av dem är består av sten och jord. Det heter Helvellyn, och det besteg jag förra helgen tillsammans med min engelsman och hans familj. Andra består av känslor, relationer och självkänslor. Inre berg, sådana som byggs upp inom en, och även om de inte går att finna på en karta så verkar de lika oöverkomliga som de som består av jord och sten. Men det är de inte. Här är mina berg. 
 
DSC_6782 (kopia)
 
DSC_6217 (kopia)
 
Med två egna ben och kjol och kamera besteg jag ett riktigt berg för bara någon vecka sedan. Det var brant och blåsigt och jobbigt, men jag klarade det. Och jag klarade det precis lika bra som de gortexklädda männen med vandringskängor som på vägen upp sett tvekande på mig och nedlåtande frågat hur jag tänkt med kjol och gummistövlar och annat som ju inte säljs i friluftsaffärer. Till vilket jag svarade att ja det fick bli kjol för alla vintageklänningar är i tvätten. Och sedan klampade jag vidare och upp ett helt berg. Med kjol och allt.
 
DSC_6086 (kopia3)
 
 
DSC_6568 (kopia)
 
Jag har mer och mer börjat säga ifrån och stå upp för mina värderingar och mina åsikter. Säga till ifall någon är transfobiskt, ovetande eller ej, eller ifall ett skämt är dumt och sexistiskt. Även om det känns obehagligt och långt ifrån tryggt alla gånger. Jag tror nu äntligen på att det jag har att säga är värt att lyssna på, och att det jag står för är värt lite obehag. För varje gång någon säger ifrån så måste ju världen bli en snudd bättre. En liten snudd. Men tillräckligt för att det ska vara värt det. Jag har gått från att vara en människa som är orolig att skapa oroligheter till att bli människa som säger ifrån. Och det känns så jävla bra.
 
DSC_6271 (kopia)
 
DSC_6797 (kopia)
 
Alldeles för länge har jag haft nära relationer som varit väldigt, väldigt oroliga. Uppskattade och nära, javisst, och fantastiska på sina håll, men fortfarande oroliga. Såna relationer som en känns som fågelägg så ömtåliga är de, och som en går på tå runt i förhoppningen att det ska göra allt bättre. Men den senaste tiden har den oron släppt. Vi har kommit närmare varandra än på väldigt länge och det som var oroligt är nu bara bra. Det som var fint men ömtåligt känns nu fint och robust och pålitligt. Och det är en sån jäkla, jäkla underbar känsla. 
 
DSC_6191 (kopia)
 
DSC_6704 (kopia)
 
Jag har under väldigt lång tid varit min största kritiker. Kritisk mot det jag säger. Mot hur jag ser ut. Mot vad jag gör. Och jag har knutit den självkritiken till mitt egenvärde. Men jag har börjat lära mig att säga ifrån. Att inte lyssna på mig själv när jag bara är dum och kritisk och onödigt negativ. Och steg för steg inse att vad jag gör eller säger på ett möte eller under en diskussion inte definierar mig. Jag är så mycket mer än så. Jag är den jag är, inte det jag gör. Det är en uppförsbacke som jag ännu inte riktigt lyckats bestiga. Men jag är på god väg.
 
DSC_6203 (kopia)
 
DSC_6834 (kopia)
  
ps. vad tycker vi om bilder från flickr? Funkar det bra för alla? Det är ju så kul i och med att om någon vill se fler bilder så kan ni klicka på en av bilderna ovan för att se ett helt album av bergsbestigning. så det blir lite mer för de som vill ha mer. ds.
 
Translation; I've climbed a few mountains in my life. One mountain made out of rock and soil, and some others made out of emotions, relationships and self respect.

Flyktingar och att hålla ett löfte

Publicerad 2015-09-09 10:25:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Världen står just nu inför en gigantiskt mänsklig utmaning. FN har slagit fast att det finns minst 50 miljoner flyktingar i världen. Många av dessa, bland annat 7,6 miljoner syrier, är flyktingar inom sitt egna land. Andra lyckas fly till andra länder, i hopp om att finna säkerhet. En bråkdel av dessa flyr till Europa, medan 86% av världens flyktingar flyr till närliggande utvecklingsländer. Pakistan, till exempel, tar emot fler flyktingar än något annat land. Men allt detta verkar det vara få inom Europa som har koll på.

Här pratas det oftare om hur mycket vi i Europa får ta ansvar för. Som att flyktingmottagande är en börda vi blivit påtvingade. Men att ta emot flyktingar är inget som påtvingats oss; det står inskrivet i EU lagar som alla medlemsländer skrivit under. Fast det är inte så ofta någon pratar om det, om ansvaret vi själva tagit på oss. Jag tycker att det är dags att fastställa lite fakta om EUs egna förordningar. Låt oss börja med definitionen av en flykting, och hur vi har lovat att hantera en flyktings asylsökning.

Först och främst; en flykting är, enligt EUs egna förordningar, en person som riskerar att bli förföljd på grund av sin religion, ras, politiska åsikter eller ursprung. Även personer som flyr från krig innefattas av dessa förordningar. Alltså ska varje människa som uppfyller dessa kriterier erkännas av EUs medlemsländer som flyktingar. Dessutom, så ska varje person som uppfyller EUs kriterier för flyktingar berättigas asyl i ett EU-land. Detta ska alltså i praktiken innebära att alla medlemsländer beviljar alla asylsökningar från människor som flyr från krig och terror och orättvisa. Det har alla EUs medlemsländer skrivit under på; det är något vi själva har tagit på oss ansvar för. 

Därför är det alltså inte bara omoraliskt, utan i strid med EUs egna förordningar, att inte ge asyl till flyktingar. Men detta faktum, att EUs länder bryter mot EUs grundläggande förordningar när de inte ger flyktingar asyl, uppmärksammas inte så som det bör. Och jag tycker det är otroligt problematiskt. Först och främst så står faktumet benhårt fast att vi själva åtagit oss att ta hand om flyktingar, att ta hand om människor som flyr sina hem och sina liv och allt de någonsin värderat, i förhoppningen att finna trygghet. Trygghet att leva. Trygghet att inte behöva dö. Att inte ta det ansvaret, att inte ge av vårt överflöd av trygghet till de som inte har något alls, är så omänskligt förskräckligt att jag inte har ord för det. 

Men dessutom, så är det faktiskt något vi har lagstadgat att ta ansvar för. Vi har själva skrivit under att ja, självklart, ska flyktingar som flyr terror och orättvisa och död finna trygghet inom EU. Vi skrev under för att vi höll med om att alla människor har rätt till att leva, och det är dags att vi visar att vi står för det. Att skriva under ett sådant fördrag är inte bara ett fint pr jippo för mänskliga rättigheter, det är en direkt verklighet som vi nu måste ta ansvar för. Inte för att vi är tvungna. Utan för att vi har lovat. Och för att den bråkdel av världens flyktingar som just nu står på kalla stränder och varma tågstationer och går dammiga vägar fram, förtjänar inget mindre än att att vi håller det löftet. 

* * *

Om du har möjlighet, skänk gärna pengar till de organisationer som står på plats och tar hand om flyktingar, i väntan på att EU tar sitt ansvar. Röda Korset till exempel, eller det fantastiska initiativet Blogghjälpen. Du kan även engagera dig lokalt, och hälpa till att ta hand om de flyktingar som lyckas ta sig till sverige. Sök genom sociala medier och kontakta gärna dina lokala föreningar; ditt engagemang behövs. Eller skriv ett mejl till en politiker, och begär att alla EU-länder tar sitt ansvar.Translation; Right now, on this earth, there are over 50 million refugees. A minor part of those have made their way to Europe. And the European Union has obliged itself to take care of them. If a person fulfills the EUs criterias for refugees, then any EU country ought to give them asylum. But that promise is not fullfilled. And refugees are walking long dirt track roads, waiting outside crammed train stations and freezing on cold beaches, waiting for us to stick to our word and the belief that every human has the right to live without fearing for their own life. 

 

....ett litet hej

Publicerad 2015-08-30 22:50:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Det känns nästan som ett sommardopp. Ni vet de där dagarna när en bara är så varm och trött och slut. Så kommer en fram till stranden eller bryggan eller klippan. Drar av sig kläderna. Känner den varma sanden eller trät eller klippan under sina bara fötter. Tar några snabba steg, lyfter armarna och dyker rätt ned i vattnet. Där är det mörkt. Svalt. Tyst. Bara du och lättnad och dina egna tankar. Allt annat, allt det som är varmt och tröttsamt, är kvar ovanför ytan, medan du är kvar där i stillheten. Den välbehövliga stillheten. Det är där jag har varit de senaste veckorna.
 
 
Jag har varit hemma i England i över en vecka nu, och har inte haft något att göra. Så det har blivit många dagar av stickande, läsande, finurlande och tittande på serier. Mycket ensamt. Mycket stilla. Mycket välbehövligt. Jag vet inte varför, men den senaste veckan har jag faktiskt varit lite nere. Utan ork. Energi. Glädje. Vilja. Det har tagit mig timmar att gå från sängliggandes till påklädd, då inget tvingat mig ut och inget i mig velat gå ut. Dessutom har hela veckan som gått bestått av regn och regn och åter regn, vilket dels matchat mitt humör och dels uppmuntrat innesittandet. Inte för att jag haft något speciellt att vara ledsen över, utan för att jag inte haft något speciellt att vara glad åt.
 
 
Så i torsdags upphörde regnskurarna och ersattes med några blygsamma glimtar av sol. Jag laddade hem ett sommarprat, snörde på mig skorna och gick sedan ut. Tillbringade en timma med tom alandhs röst i öronen och brighton i ögonen och på vägen hem gick jag förbi ett café som luktade kardemumma och kanelbullar. Så när jag kände den doften väcktes något som liggat latent i alldeles för många dagar. En vilja att göra något. Och några timmar senare hade jag bakat kanelbullar själv. Dansande till musik och med en glädje i hjärtat som jag saknat utan att ha insett det. Som när en är i vattnet, i det kalla mörka stilla vattnet, och sedan bryter vattenytan. Känner solen och ljuden och världen igen och äntligen är redo att ta tag i allt det andra igen. Så hej, det har varit ett tag sen sist, hej. Jag är tillbaka.
 
Translation; Needing a break from socialising in real and virtual life is sometimes like jumping in to the sea. Feeling tired from the world and all of it's noise and being in dire need for something else. something still. cooling. So you jump in the water, and all of the heat and the sweat and the tiredness is swept away as you sink into this other world. A still world only inhabitated by you and your thoughts. And that break, that cool stillness of oneself, allows you come back up into the world refreshed and ready for new challenges. That's where I've been for the last few weeks. But I think I'm finally ready to get out of the water again. I think I'm back.
 

Min relation till alkohol

Publicerad 2015-05-13 11:26:00 i Livet, Tankar och åsikter,

 
I höstas hade universitetet ett cicrus tent freshers party för alla nya studenter, dit jag och mina purfärska vänner hade tagit oss efter några glas öl på studentpuben. Partyt var på ett gigantiskt fält bakom skolan, med musik och ballonger och ljus och allt. Så mitt i den glada och uppsluppna stämningen började Spice Girls spela. Jag och en vän fick feeling och började dansa och sjunga till, så som en ju gör, tills att min vän mitt i allt utbrast 'jäklar Frida, hur mycket har du druckit?'. Jag svarade att jag knappt fått i mig en öl, men min vännen trodde mig inte. Liksom, varför hade jag så kul om jag inte var mer påverkad?
 
Jag har alltid haft en ganska knepig relation till alkohol, då jag aldrig aldrig har litat på det. Jag har alltid älskat smaken, ända sedan jag var liten och fick smaka en droppe vid middagsbordet, men alltid hatat känslan det ger. Den där när man inte är i kontroll, och gör/säger saker som en annars inte skulle göra. Att vara full ger mig en mer än något annat en obehagskänsla, då det påminner mig inte bara om vad jag kanske kommer göra under påverkan, utan också vad andra kanske kommer göra. Mot mig. Mot mina vänner. Mot sig själva. Och jag lyckas aldrig komma förbi den där oron. Så jag dricker mig sällan full. Även fast jag ofta dricker.
 
 
Dessutom har jag alltid haft en sånt himlans stort problem med vår alkoholkultur, ni vet den där som säger att en borde dricka för att ha kul. Den som fått vänner till mig att spy bakom husknutar, dansa tills de faller över och slår sig och lett till att relationer tagit slut mellan människor, allt för att de inte kan hantera nivån av alkohol som samhällsnormen säger att de ska ta in. Det kanske har att jag har en bakgrund som showare och därför aldrig haft problem med att ta del av utekvällarnas form av prat/dans/sociala umgänge. Jag behöver liksom inte addera lite flytande självförtroende för att ha kul ute och dansa. Tvärtom, jag älskar nästan mer att dansa nykter än full. 
 
Men det gör så ont i mig att se hur nära vänner och fina människor nästan verkar tro att de måste addera alkohol för att få en rolig kväll. För det går ju att spåra tillbaka till självkänslan, till idén om att en 'måste vara full för att vara rolig'. Vilket ju även kan tolkas som, 'du är faktiskt ganska tråkig när du är nykter'. Vilket är så jävla fel. Inte bara för att det föder en alkoholkultur av tvång, utan för att det bygger på en osäkerhet som vi ser på så många andra ställen i samhället. En osäkerhet över om en räcker till. Om en är tillräckligt rolig. Om en förtjänar att umgås med. Till vilket svaret alltid och oåterkalleligt för alla är Ja, Ja, Ja. Fast det är inte självklart för alla. Vilket är så jäkla sorgligt.
 
 
Jag har många problem med vårt samhälle, varav två stora är alkoholkulturen och vårt förbannade sätt att skapa osäkerhet. Det pressar människor till saker de sedan ångrar, får de att säga saker de inte menar och förstör i allmänhet det mesta. Jag menar inte att mitt sätt att göra det på är det bästa, långt ifrån, utan att det är dags att vi problematiserar dessa problem och såhär ser jag på det. Det här är min relation till alkohol. Vad är din?
 
Translation; My relationship with alcohol and thoughts on alcohol culture, namely that it puts pressure on us to drink more than we want to, simply because we think it's expected of us and required to have a good time.
 

Det är okej att bara vilja vara hemma

Publicerad 2015-04-28 08:45:09 i Livet, Tankar och åsikter,

 
Jag har alltid älskat att tillbringa kvällar hemma; äta en lugn middag, prata om livet och sedan somna framför en film. Medan andra växte upp och gick ut på fest och dansade tills nästa dag började gry mådde jag helbra hemma, sovandes i min säng. Och än idag tillbringar jag många, många helger och kvällar hemma. Ser på en serie. Kanske läser någon bok eller akademisk text innan jag somnar tidigt framför någon serie. Så den senaste veckan har jag nästan uteslutande tillbringat mina kvällar med min familj, sett på nyheterna, ätit glass och kanske tagit en dusch, och jag mår verkligen asbra i det. Visst, att vara ute och dansa och festa och leva livet är också himlans trevligt. Men för mig är det inte alltid att föredra framför en kväll hemma.
 
Det är okej att bara vilja vara hemma, fast jag tycker att det är något som sägs alldeles för sällan. När jag var yngre och började växa in i åldern då en började umgås snarare än leka trodde jag att jag skulle vara tvungen att vara ute och umgås och dansa för att ha något 'värde'. För det var ju det alla böcker och tidningar och filmer och serier handlade om. Ungdomar som festar, röker, umgås med vänner och spontant hänger i parker och bara bara bara vill vara ute. Jämt. Så jag trodde att mitt värde som ungdom och människa berodde på hur mycket tonårsgrejor jag gjorde. Inte vem jag var.
 
 
Och det tog mig väldigt lång tid innan jag kunde tillbringa en kväll hemma utan att må dåligt, utan att känna ångest över allt jag istället 'borde' göra. Sådant som skulle göra mig mer 'värd'. Och jag fick ångest över avsaknaden av inbjudningar till fester som jag innerst inne ändå inte hade velat gå på. Jag kände ångest över att jag inte gjorde det jag trodde att jag 'borde' göra, även fast jag gjorde precis det jag ville göra. Jag trodde, innerligt och ärligt, att jag var mindre värd än de som var ute och festade. Även fast det inte inte inte är sant. Precis som ingen som är ute och festar är mindre värd än någon som stannar hemma.
 
Min poäng är att ens värde inte ligger i vad en gör, utan vad en är. Att du är. Om du vill, så är det okej att bara vilja vara hemma. Och om du vill, så är det precis lika okej att gå ut och festa. Så jag tänker gå tillbaka till att se på nyheter med mamma och laga middag med syster och må bra i att få mysa i sovtröja redan vid sju på kvällen. Jag vill slå ett slag över att få göra vad en vill, oavsett vad en vill. Och jag vill väga upp hur sällan detta sägs med att säga att du behöver inte känna ångest över att göra vad du vill göra. Det är okej att bara vara du.
 
 Bilderna är från en trevlig plockmiddag i veckan, precis en sådan kväll som jag älskar att ha.
 
Translation: I used to feel anxious about wanting to spend time at home and this post is about how it's ok to not always be a professional socialite, and about how peer pressure shouldn't affect us to do things we don't want to do. Even though it's bloody hard not to fall in for it.
 

Att äta kött

Publicerad 2015-04-20 19:58:00 i Livet, Tankar och åsikter,

 
 
Så är jag tillbaka i Sverige igen, äter kaviar, umgås med familj och njuter av att prata svenska. Har tagit en välförtjänt paus i allt och tillbringar dagarna helt utan krav vilket är så jäklarns skönt. Imorse ägnade jag en dryg halvtimma åt att fixa smink och hår, inte för att det var särskilt avancerat utan bara för att jag hade tid att ta det lugnt. Och det kändes så jäkla bra.
 
Har även ätit kött i helgen för första gången på över tre månader, vilket ju för en som kallar sig vegetarian är ganska svårt att veta hur en ska hantera. Å ena sidan är det ju skamligt att jag gav in för frestelsen, men å andra sidan så är jag ju stolt att denna ingivelse bara är ett undantag. Och även fast jag väl skulle föredra att uppehålla ett sken vari jag var en perfekt vegetarian, så är jag ju inte mer än en människa som faller för frestelser så som alla andra gör.
 
Det känns förövrigt som något vårt samhälle kan behöva öva på, det där med att uppskatta det folk gör istället för att skämmas över det de inte gör. Både när det gäller en själv och andra. För ska jag vara ärlig så känns det lite läskigt att medge att jag som vegetarian ätit kött, även fast att vara vegetarian är något som jag ju gör helt på mina villkor och är något som ingen annan har rätt att lägga sig i. Det känns som att det går så lätt döma människor för något de gjort fel, istället för att se hela stora bilden och allt de gör rätt. Eller så rätt det går i varje fall.
 
Så utan att göra detta till en större sak än det är tänker jag återgå till mitt lugna liv här i Sverige, med polly och te och familj. Hoppas ni har en trevlig kväll ♥
 
Translation: About how I this weekend ate some meat despite being a vegetarian, how easy it is to judge both ourselves and others. Also, I'm having a lovely time here in Sweden. Hope you are too. 
 

En hylla i köket

Publicerad 2015-03-24 16:52:00 i Livet, Tankar och åsikter,

 
Livet rullar på, skolan fortsätter och solen går upp för varje ny dag som ankommer. Snart är vårterminen slut, mars över och om bara någon vecka fyller jag tjugo. 2015 har hittills gått förbi i ett enda stort svep, och det är lätt att mot all snabb tid, allt som flyter förbi, känna att en inte tar vara på allt en har. Att en inte uppnår allt en ville uppnå. Och så står en där och inser att oj, vad mycket det är i livet som jag önskar att jag hade tid att fixa. Göra bättre.
 
 
En av sakerna i mitt liv som jag önskar att jag hade tid, pengar och möjlighet att fixa med är vår lägenhet. Det är en ganska gammal engelsk lägenhet med gulnande tapeter, dammiga heltäckningsmattor och element som mest funkar när den vill. Det är långt ifrån mitt drömtorp med färgglada väggar, femtiotalsinredning och trägolv. Men även om den inte ser ut precis som min pinterestmapp om heminredning, så har den mycket annat fint. Som faktumet att den ligger i Brighton. Eller det fina solljuset på mornarna. Eller att jag får dela den med min engelsman. Eller den fina hyllan i köket, med de vackra burkarna, timjan i ölglas eller de handmålade äggkopparna.
 
 
Vad jag väl egentligen vill säga med det här är väl att det är lätt att känna att man inte är tillräcklig. Att livet går förbi alldeles för fort, och att en själv står handfallen där i mitten utan någon idé om hur en ska hinna med. Men om en istället tar en paus, tar ett andetag och tittar sig lite omkring, så kan en hitta en hel del som man faktiskt uppskattar. Sådant som en lyckats med. Sådant som en uppskattar att ha i sitt liv. Även om det är så litet som en hylla i köket.
 
 
Translation; Philosophical mumblings relating to our kitchen shelf.
 

Du har blod på din kappa

Publicerad 2015-03-12 16:29:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Du sitter på nattbussen hem och känner tårarna rinna längs med kinderna. Utanför fönstret viner de välbekanta trädstammarna förbi i mörkret. Runt om dig har du alla dina allra finaste vänner. Gänget. De sitter med tomma ögon. Förvånade ögon. Ögon som inte kan förstå vad som just hände.

’Du har blod på din kappa’ säger Laura. Du tittar ned och ser mycket väl några röda fläckar. Blodet som den totala främlingen spottade på dig när du gick emellan när han för fjärde gången på bara några minuter attackerade Phil. Phil som älskar att spela ukulele och laga mat. 

Ni hade precis vunnit en quiz-tävling, hade druckit alldeles för mycket vin för en söndagskväll, och väntade på bussen när det hände. Två minuter innan hade ni sjungit på ABBA låtar. Två minuter senare var allt kaos.

De kom vinglande förbi och bjöd in er tjejer till en fest. Ni tackade nej. De vinglade vidare. Tills plötsligt en av de stannade, vände sig om och sade: ’De slog mig i ansiktet. Rätt på hakan.’. Han kommer närmare, med sitt helt orörda ansikte, och upprepar samma sak. Sedan går han på två av dina närmaste vänner. Hans vän hänger på.

En stund senare, en kvart? ett halvår? fem minuter? kommer säkerhetsvakter till platsen och separerar de två från dina vänner. De tar era namn och nummer. Du har börjat gråta. Av rädsla. Av chock. Av lättnad. Vakten stannar en buss som kommer förbi, och vi kliver på.

’Du har blod på din kappa’ säger Laura.

Jag säger inget, men tänker 'jag bryr mig inte ifall det är blod på min kappa, så länge inget av det är vårt’.

* * *

Vill understryka att vi alla mår bra. Attackerarna fick några slag på näsan som ledde till att de började blöda, och även om jag aldrig tänker försvara våld så var just det ett resultat av självförsvar. De två stod upp när vi åkte därifrån, visserligen vingliga, men det har nog mer att göra med deras nivå av påverkan än något annat. 

Jag vill även understryka - främst för de i min närhet som jag vet läser bloggen - att jag mår bra. Vi tar hand om varandra, vi i gänget, och vi tog oss igenom det tillsammans. Nu är det mest bara ett bisarrt minne. Nästan en dröm. Liksom, hände det verkligen?

Och slutligen så vill jag understryka - främst för de som läser min blogg och kommenterat eminensen som min kappa innehar - att blodet tvättades lätt bort. Kappan, jag och mina vänner, är alla ok.

Translation: About sunday night, when two guys attacked me and my friends. It was really quite dramatic, although we all got out of it OK.

 

Internationella kvinnodagen

Publicerad 2015-03-08 13:33:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Så är den här iår igen, dagen då kvinnornas kamp för jämställdhet uppmärksammas i förhoppningen att komma lite längre innan nästa års kvinnodag. Varför inte varje dag är kvinnors dag, fram tills könen är jämställda, är för mig en gåta. Idag är dagen då vi ser framåt, sporrar oss själva till ett nytt år av kamp. Men det är även dagen då vi ser tillbaka på kvinnorna som föregått oss. Kvinnorna som kämpat för att vi idag får vara där vi är. Internationella kvinnodagen är för mig en dag att fira - fira hur fantastiska vi är som kommit så långt - men även en dag att bli arg - arg för allt orätt som gjorts mot oss, och för allt orätt som fortfarande pågår. Så här kommer en lista på några kvinnor vars kamp jag anser att vi gör gott i att minnas.
 
 
Nancy Astor - första kvinnliga brittiska parlamentarikern invald House of Commons, år 1919. Under hennes tid i Parlamentet kämpade hon för kvinnors rättigheter, barns rättigheter, utbildning och förskolor, samtidigt som hon ständigt blev utfryst, ignorerad och rätt utsagt mobbad av alla andra parlamentariker. Till och med hennes partikamrater ingick i en mob av politiker som alla medvetet försökte orsaka henne så mycket skam och utanförskap att hon, och alla andra hoppfulla kvinnor, aldrig skulle försöka sig på att bli parlamentariker igen. Vid Astors död erkände hon för sin son att "...(if) I had known how much men would hate it, I would never have dared to do it". Men det gjorde hon ändå. Astor kämpade för kvinnors rättigheter i parlamentet i över 20 år. Sån jäkla stark kvinna.
 
Källor: 1, 2, 3, samt Joni Luvenduskis 'Feminizing Politics'
 
 
Emily Wilding Davison - en militant suffragett som kämpade för kvinnors rösträtt i början av nittonhundratalet. Hon är nog främst ihågkommen för sin dramatiska död, då hon 1913 slängde sig framför kung Charles V häst under ett derby som en del av sin livslånga protest mot överhetens förtryck av kvinnor. Jag vill dock lyfta fram en annan del av hennes kamp, som i brittiska parlamentet förevigats med ett plakat utanför ett kvastskåp som lyder 'In this broom cupboard Emily Wilding Davison hid herself, during the night of the 1911 census. She was a brave suffragette campaigning for votes for women at a time when parliament denied them that right. In this way she was able to record her address, on the night of that census, as being 'the house of commons', thus making her claim to the same political rights as men.'
 
Källor: 1, 2.
 
Notera gärna att jag ju studerar politik i England, vilket ju leder till att kvinnor inom just det området är inom min expertis. Så denna lista reflekterar främst vita kvinnors kamp för rösträtt, och är på så sätt uteslutande av många andra, otroligt viktiga, kamper. De kamperna överlämnar jag dock medvetet till andra, med mer expertis och erfarenhet på de områdena. Vill även ta tillfället i akt att tipsa om de fantastiska instagramkontona @makthavarna samt @kvinnohat, som ytterligare nyanserar och aktualiserar berättelsen av kvinnokamp som jag ju bara skrapar ytan av här.
 
Kom ihåg att fira vår dag. Och kom ihåg att bli arga. För nu patriarkatet, är det dags att göra slut.
 
Translation; Today's International Women's Day is a day to celebrate, remember upon and to get angry. Angry about all the injustice that have been done towards us - and still is. So here are two women I think deserve rememberance. Bare in mind that I am studying politics in England, which does mean that my expertise on female enfranchisement is very one-sided, white and anglican. For more nuanced and representative stories, please see the rest of the internet.
 
 
 

Om att säga nej

Publicerad 2015-02-18 01:04:00 i Livet, Tankar och åsikter,

I fredags, när jag och engelsmannen satt och drack te, bad jag honom att ta en bild på mig. Han suckade lite lätt men tog sedan ett par, och jag posade så som man gör. När jag sedan fick tillbaka kameran så insåg jag att jag inte på en enda bild såg så där glad ut som jag brukar. Istället såg jag trött ut. Himlans trött faktiskt. Det var då det slog mig att jag var himlans trött. Faktiskt, kunde jag inte komma på en enda dag på flera veckor då jag inte varit trött. Inte en enda dag då jag bara varit jag. Och då insåg jag att något inte stod rätt till.
 
Denna andra termin på universitetet har varit fullspäckad för min del, då jag ovanpå förra terminens uppdrag - skolarbete, 18 h jobb i veckan, egna hobbys och ett socialt liv - lagt på ytterligare ett lager av bollar att jonglera, i form av olika sällskap som jag nu är engagerad i, som tar upp flera extra timmar ovanpå schemat som förra terminen tog upp all tid jag hade. Men trots det så hade jag inte en endaste gång tänkt att jag kanske borde prioritera lite för att klara av de nya uppdragen tillsammans med de gamla. Nej, jag körde rakt in i terminen beslutsam att klara allt, och någonstans där på vägen tappade jag mig själv.
 
Jag är en jäkligt positiv person, och jag älskar att säga ja. Men om det är något som jag är dålig på, så är det att säga nej. Jag är asdålig på att prioritera mig själv och mina behov. Istället låter jag min positivitet överspegla verkligheten, och prestationskraven som jag själv sätter driva mig längre än någon annan någonsin skulle begära. Så istället för att inse att jag är trött och se varningssignalerna när jag nästan somnar i ett seminarium - jag som alltid annars aldrig kan sluta prata och engagera mig - kör jag på mer och mer. Tidiga mornar, långa skift, alla texter, möten, uppdrag. Det tar aldrig slut.
 
Fram tills att det tillslut dimper ned i knät på en, insikten att jag inte är odödlig utan snarare dödlig med stora behov av sömn, energi och glädje. Att jag faktiskt behöver ge mig själv tid att bara ta det lugnt. Ha tid som inte är precist uppskriven i almanackan och prompt måste vara produktiv exakt varje minut. Tid att istället dricka te med sin pojkvän och känna sig lugn och glad, istället för trött och trött. Så nu har jag skrivit till jobbet och bett om mindre skift de närmaste veckorna. Jag har bestämt mig för att ta på mig mindre uppdrag. Prioriterat sovmornar och biokvällar med kära, samt tid bara med mig själv. Tid att ta det lugnt. Tid att inse värdet i att säga nej. Och det känns så jäkla skönt.
 
 
Bild från i somras, då jag var fri, glad, oklippt och nyinflyttad i Brighton. Så himla pepp.
 

Mina nyårslöften

Publicerad 2014-12-28 11:07:00 i Livet, Tankar och åsikter,

När jag var yngre så förstod jag aldrig riktigt meningen med nyårslöften. Löften om att springa mer, äta mer grönsaker eller ägna x antal timmar åt något nytt, känns som så fladdriga meningar, små, lätta att tappa bort jämfört med bastantheten som 365 dagar ju innehar. Så jag ägnade större delen av mitt liv åt att skratta lite(inte så snällt, jag vet) åt de som tillkännagav sina förhoppningar över små förändringar medan jag somnade för tidigt hemma i soffan och missade fyrverkerierna. Men år 2012, året då min första stora kärleksrelation bröt hjärtat på mig och lämnade mig att tillbringa de sista månaderna i sämre form än någonsin tidigare, bestämde jag mig för att nya året var min omstart. Men jag var ju tvungen att hitta något större än de vanliga löftena, något som kunde matcha ett år.
 
Så mitt nyårslöfte blev år 2013 att vara lycklig. Inget mindre, inget mer. Att tillåta mig själv vara lycklig, att göra mig själv lycklig, att se till att verkligen känna lycka var vad jag ägnade mitt 2013 åt. Och när jag väl gav mig själv ett sånt högtidligt löfte, fann jag att jag - på grund av tur? på grund av mitt löfte? på grund av planeternas position? - faktiskt blev lyckligare än jag någonsin tidigare varit. Det var året då jag träffade Crispin, hade mitt första meningsfulla jobb, ansökte till engelskt universitet och överlag bara mådde väldigt bra. 
 
Så nyåret som ledde till 2014 bestämde jag mig för att höja upp utmaningen ett snäpp - 2014 skulle jag vara nöjd. Jag skulle se till att vara nöjd med det jag hade eller jobba hårt för att bli nöjd med det som inte räckte. Och liksom 2013 funkade mitt nyårslöfte, jag blev faktiskt nöjdare med mig själv än jag någonsin, någonsin varit. 2014 hade som alla år ups and downs, men det var även året då jag kämpade mig till skolans bästa slutbetyg, blev antagen till Sussex Uni, började motionera regelbundet bara för att tappa det igen men ändå inte riktigt bry mig, och slutligen flyttade till England för att bo med Crispin. Och jag har aldrig varit så nöjd med mig själv som jag varit iår.
 
Så är det alltså slutet av 2014, och nya året kommer med stormsteg. 2015 har jag bestämt ska vara året då jag blir bättre. För efter ett år av att vara nöjd med den jag är, vill jag ha ett år då jag - trots att jag är nöjd - försöker bli lite bättre. Läser lite mer böcker, promenerar lite mer, umgås mer med vänner, pluggar lite mer planerat och lagar mer vegetarisk mat. Bättre, men ändå med vetskapen att jag räcker som jag är. Det känns som ett lagomt stort nyårslöfte, något som kan matcha 2015. Och framförallt, något som får mig att se fram emot 2015.
 
Vad har ni för nyårslöften? Vad har ni tidigare haft för nyårslöften, och lyckades ni nå dem? Ser ni fram emot det nya året? Lämna några kommentarer så kan vi ju uppskatta, jämföra och stötta varandra. Något som man ju alltid, oavsett år, löfte och liv, behöver.
 
Translation: About my new year's resolutions over the years, and how I for 2015 hope to become better. A bit better at reading books, taking walks and eating vegetarian meals. How about you? What do you hope to have in your 2015?
 
 
 
 

Om att värdera en människa

Publicerad 2014-12-23 22:26:00 i Livet, Tankar och åsikter,

Julen är här, ljusen är tända och gemenskapen är stor. Sverige är julredo, men jag går runt med skavande tankar som inte kan slås bort. Det är tankar om utanförskap, hat och ilska. Om hur Sverige ser ut idag, hur det förändrats, och frasen 'Alla är lika mycket värda'. Det är en värdering som jag känner nästan varit mottot för landet Sverige, en värdering som alla växer upp med och får lära sig är hur vi behandlar varandra. Lika. Och från det tror vi att det är så livet är, att alla är lika mycket värda och alla behandlas precis så. Fastän det tyvärr inte stämmer alls.
 
Jag anser stenhårt att alla människor är lika mycket värda. Varenda person är lika mycket värd som vilken annan som helst, oavsett ålder, bakgrund, kön, drömmar, sexuell läggning eller preferens för tv-serie. Även människor som inte håller med mig om detta, människor som anser att andra är mindre värda, är lika mycket värda som alla andra i mina ögon. De har visserligen fel, men det påverkar inte deras värde. Jag anser ju att en människa är ovärdelig - priceless - och något som inte har något pris, något som inte går att exakt värdera, går inte heller att jämföra med något annat. Därför kan ingen människa vara mer värd än någon annan, och därför kan det inte finnas någon skala där människor kan värderas mer eller mindre baserad på deras bakgrund eller politiska åsikter. För en människas värde ligger inte i hur eller vem den är - utan faktumet att den finns. Alla människor som finns är lika mycket värda. Punkt slut.
 
Detta ska alltså då vara en åsikt som återspeglas i Sverige, på alla nivåer, överallt. Det var åtminstone en åsikt som jag känner går väl ihop med min uppfostran, och hur jag lärde mig att se på världen medan jag växte upp i Sverige. Men när jag ser mig omkring så ser jag ett Sverige som är långt ifrån detta. Vi har lagar som skyddar vissa människors rätt att uppehålla sig i vårt land, medan andra hålls borta - enbart baserat på deras härkomst. Lagar som å ena sidan med vapen och lagar hindrar vissa från att kunna fly från krig och trauman, enbart för att de inte tillhör landet - medan de som tillhör välkomnas tillbaka med fina skyltar och leende personal. Ena gruppen värderas inte värdig. Andra är mer värdefulla än allt annat.
 
Det går även att se i samhället bland de 'värdefulla', där vissa människors CVn slängs i sopkorgen enbart på grund av att deras namn låter utländskt, blir ojämlikt behandlade på grund av deras hudfärg eller ses ned på på grund av deras sexuella läggning eller identitet. Eller som idag på stan, där vissa människor satt mitt på ljusa dan, beendes om pengar att kunna skicka hem till sina familjer, bara för att bli ignorerade av de som går rätt förbi. De är inte värda vår tid, vår uppmärksamhet. Det är alla scenarion som jag är övertygad att alla som läser detta känner igen, men ta er tid att även inse hur förbannat jävla omoraliskt detta är. Sverige idag är ett land där alla människor faktiskt inte är lika mycket värda, där vissa så svartvitt faktiskt 'är' mer värda än andra, och jag tycker detta är ett svek mot allt det jag växte upp till att tro om mitt samhälle. Det är ett svek mot våra medmänniskor; vi glömde bort något så grundläggande som vår människosyn. Inte förändrade den, utan glömde.
 
Jag menar inte att skriva detta som ett slags predikande, utan jag vet att jag är lika mycket del av detta problem som alla andra. Det är ett samhällsproblem, och som en del av samhället är jag en pusselbit som systematiskt verkar för ojämlikhet - för värdering, för jämförande. För faktumet att alla i Sverige inte är lika mycket värda är inte något som jag anser är begränsat till de 13% som röstade på SDs politik - byggt på värderingar så långt ifrån mottot om allas lika värde. Detta samhällsproblem har istället blivit integrerat i vårt system på alla nivåer, även fast det är så moraliskt fel - och även fast så många i Sverige, om de väl tänker på det, inser är fel. Men problemet är, att det glöms bort. Det ignoreras. Men detta värdejämförande av människor borde inte vara accepterat. Ska inte vara accepterat. Människor är lika mycket värda och de förtjänar att behandlas precis så. Därför vill jag att vi i Sverige tar och inser att vårt samhälle inte är så jämlikt som vi tror, att vi slutar blunda för att sedan kunna se till att göra det så jämlikt som vi vill ha det. Så jämlikt som alla förtjänar att ha det - då vi ju alla, i grund och botten, ju faktiskt är precis lika fantastiskt mycket värda.
 
◊ ◊ ◊ ◊
 
Detta är ett första inlägg bland många om hur jag uppfattar min omvärld, i förhoppningen om att förklara och informera de som är mindre insatta eller överlag bara intresserade. Vill ni ha mer information om vad jag pratar om i detta inlägg tar jag ett kliv åt sidan och lyfter fram de fantastiska instagramkontona @makthavarna @svartkvinna @asiatiskkvinna @transiarkatet_ som mer djupgående tar upp detta och liknande ämnen, från de som utsätts för ojämlikhetens perspektiv. Jag vill även slå ett slag för Johan Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask som så fantastiskt berörande behandlar detta ämne. De är alla väldigt nyttig läsning för de som inte är utsatta för denna ojämlika människovärdering, och vill ta tid för att lyssna, lära och förstå.
 
Translation: About how I utterly believe that all humans are equal, and that our society doesn't actually conform to this value - even though it likes to think it does.